Riskerna med nanoteknik är svåra att bedöma eftersom det ännu inte finns tillräckligt mycket data att utgå ifrån. Samtidigt ökar antalet produkter som bygger på nanotekniken. TIll vänster syns kraftigt uppförstorade nanofibrer. I mitten en bild på titaniumdioxid, som används i bland annat vit målarfärg, solkrämer och smink. Till höger PCI Nanosilent, en produkt för ljudisolering av golv.
Foto: BASF
Riskerna med nanomaterial finns både för dem som arbetar i produktionen, för konsumenterna och för miljön när de slängs eller destrueras. Det går emellertid inte att säga att nanopartiklar generellt är farliga.
Nanopartiklarna är så små att vissa sorter kan ta sig in genom huden eller lungvävnaden till blodbanan, där de kan påverka hjärtat eller hopa upp sig i andra inre organ. Vissa partiklar kan också tränga in i friska celler och skada dessa, eller arvsmassan i cellkärnan.
Den första sammanställningen av riskerna med nanoteknik gjordes i Storbritannien så sent som 2004. I januari i år publicerades en EU-finansierad studie, som gått igenom forskningen fram till idag. Enligt denna finns det en anmärkningsvärt lik syn inom forskningen:
1 Det finns risker för människors hälsa och för miljön vid produktionen av nanopartiklar.
2 Det finns bristande kunskap om vad de potentiella riskerna är och hur man ska handskas med dem.
3 Bristen på data gör det svårt för tillverkarna och användarna att handskas med risken på ett effektivt sätt och att uppfylla de krav myndigheterna ställer.
4 Alla som är involverade borde göra något åt riskerna med en gång.
Det som är speciellt med nanopartiklar, i alla fall de som är metaller eller metalloxider, är att vissa av dem blir farligare ju mindre de blir. Då ökar ytan i förhållande till volymen. Det är ytan som reagerar mest med omgivningen. Det går därför inte att sätta gränser på samma sätt som vid kemikalier.
Nanotekniken innebär inte någon helt ny risk. Det finns partiklar som är lika små i naturen.
–Tänder du ett stearinljus eller sätter på en gasspis bildas det mängder av nanopartiklar, säger professor Håkan Wallin på Det Nationale forskningssenter for Arbejdsmiljø i Danmark. Nanopartiklar bildas också i förbränningsmotorer och när bildäck slits på vägbanan.
Riskerna med nanopartiklarna är svåra att bedöma. Det kan ta lång tid innan skadan uppstår. Bara de senaste åren har man kunnat mäta hur många nanopartiklar det finns i luften eller i en vätska.
Varför är då forskarna och de myndigheter som har ansvaret för arbetsmiljön och konsumenternas säkerhet oroliga?
Ett av skälen är att nanotuber och nanorör av kol i sin struktur kan påminna om asbestfibrer. Enbart ordet asbest får det att gå kalla kårar nedför ryggen på alla som arbetar med arbetsmiljö. Riskerna med asbest felbedömdes länge av industrin och myndigheterna.
De första tecknen på att ämnet var farligt kom redan vid det förra sekelskiftet. Det borde ha varit uppenbart redan 1906, då en fabriksinspektör i Frankrike rapporterade om 50 dödsfall bland kvinnor i textilindustrin där asbest användes.
Försäkringsbolagen i USA förstod allvaret redan 1918, då de vägrade att ge asbestarbetare livförsäkringar. Men det dröjde till 1969 innan de första gränsvärdena infördes inom industrin och ända till 2005 innan ämnet totalförbjöds inom EU.
Samma år beslöt kongressen i USA att en fond skulle upprättas där industrin och försäkringsbolagen under 30 år ska betala in 140 miljarder dollar för att klara av kompensationen till de asbestsjuka.
Fram till 2035 beräknas det uppstå 250000 fall av cancer i lugnhinnan, mesotheliom inom EU, en cancer som nästan uteslutande drabbar de som exponerats för asbest. Räknas luncancer med, där asbest är en bidragande orsak, kommer talet upp i 400000 cancerfall relaterat till asbest.
–Mesotheliom är en mycket väldefinierad sjukdom, där sambandet med asbest är helt klart, säger Håkan Wallin.
Asbest är farligt för att kroppens renhållningsarbetare, makrofagerna, inte kan bryta ned asbestfibrerna när man inandas dem. Lungorna förstörs därför sakta. De som exponeras länge får det som kallas asbetslunga, vilket också är en dödlig sjukdom.
Än så länge finns det mycket få studier som pekar på att människor har blivit sjuka på grund av nanopartiklar. Men i augusti 2009 publicerades en rapport i tidskriften European Respiratory Journal som för första gången hävdade att nanopartiklar lett till dödsfall och sällsynta lungsjukdomar hos sju unga kinesiska kvinnor som arbetade inom färgindustrin. Två kvinnor avled och fem andra fick mystiska symptom.
Rapporten fick det att gå chockvågor genom nanoindustrin – stod man inför ett tidigt varningstecken som de franska textilarbetarna 1906?
Knappast, anser tolv av de främsta experterna på arbetsmiljö och nanopartiklar, däribland Håkan Wallin, som sågade rapporten i ett brev till redaktionen.
–Slutsatsen att det var nanopartiklar som orsakade lungsjukdomen är förhastad. Det kan ha varit andra ämnen i den giftiga arbetsmiljön. Att nanopartiklar hittades i lungorna bevisar inte att sjukdomen orsakades av dessa, säger Håkan Wallin.
–Vi har fortfarande en unik möjlighet att jobba proaktivt så att vi slipper se att människor blir sjuka eller dör av nanopartiklar.
