Med ojämna mellanrum skrivs det artiklar om brinnande is, som är den märkliga form som metanhydrat finns i. Under ett visst tryck, koncentration och temperatur fångas metanmolekyler, som är den viktigaste beståndsdelen i naturgas, i en bur som består av vattenmolekyler. Tar man upp ett borrprov av sedimenter från tusen meters djup, där kontinentalsocken sluttar ned mot de större havsdjupen, är leran ofta marmorerad som fett i ett stycke kött. Plockas det vita ut är det is som brinner med en gul låga om den antänds.

Metanhydrat finns också på fastlandet i områden med tundra. Risken är att den läcker ut i enorma mängder om jordens temperatur ökar. Metan är 20 gånger farligare klimatgas än koldioxid om den släpps ut i atmosfären.

– Men det är inte något magiskt, utan en energiform som vi känner till väl, säger Michael Max, som är forskningsdirektör på det amerikanska företaget Hydrate Energy International.

Vi träffar honom på konferensen Arctic Frontier i Tromsø. Han har arbetat med att försöka få en kommersiell utvinning av gashydrater i många år. Men det är först nu politikerna verkligen börjat intressera sig.

Ett exempel är att konferensdeltagarna hälsades välkomna på video av Alaskas guvernör, Lisa Murkowski, som talade om statens långa historia som energileverantör till resten av USA.

– Även om olja och gas har högst prioritet finns det också en annan energiform och det är gashydrater. Det beräknas finnas 600 triljoner kubikfot av den på land och 32000 triljoner kubikfot offshore. Det är tillräckligt för att förse USA med energi i tusen år, sa Lisa Murkowski.

Talen har hon fått av Alaskas förre chefsgeolog och de gäller bara för de mängder som finns i och utanför Alaska.

Michael Max är skeptisk. Han visar en tecknad pyramid som han använde i sitt föredrag i Edingburgh förra året, då 600 metanhydratforskare presenterade 550 vetenskapliga rapporter. Det är bara toppen av pyramiden som består av fyndigheter med tillräcklig mängd och koncentration som går att utvinna. De bör dessutom ligga i närheten av existerande rörledningar om det ska finnas en möjlighet att utnyttja tillgångarna kommersiellt.

Både 2002 och 2008 har japanska och kanadensiska forskare visat att det går att producera gas från metanhydratfynd på land. Det skedde vid McKenziefloden på en fyndighet som kallas Mallik. Metanhydraterna ligger där i ett hundra meter tjockt lager 890–1100 meter under jordytan och ett 600 meter tjockt lager av permafrost evig tjäle.

– Metanhydrater är en snäll energiform. Den är renare än vanlig naturgas, som till 98 procent består av metan, men som också har en del andra ämnen i sig. Avfallsprodukterna är rent vatten och koldioxid, när den bränns, säger Michael Max.

Men just det faktum att metanhydraterna är så stabila gör också att det är svårt att utvinna gasen. Den första tekniken som användes i Mallik 2002 var att värma upp metanhydraterna genom att pumpa ned varmt vatten.

Ett problem är att det går åt mycket energi för att värma upp vattnet till 80 grader. Dessutom kan gasen återfå sin hydratform på väg upp från källan, eller vatten frysa till vanlig is, om inte hela sträckan är uppvärmd. Själva processen där gasen kommer ut ur sin bur av vattenmolekyler gör också att temperaturen minskar.

Sex år efter den första produktionen i Mallik använde forskarna en annan metod. Genom att sänka trycket befriades gasen från isen. Det skedde genom att vatten som befann sig under gashydraterna pumpades upp. Därmed minskade trycket även i metanhydratzonen. Förhoppningen är att få en självförstärkande process. Genom trycksänkningen i Mallik 2008 lyckades forskarna producera 13000 kubikmeter gas under fem dagar.

Varje kubikmeter med metanhydrat ger 0,8 kubikmeter vatten och 164 kubikmeter metan.

Just nu håller borrfartyget Chikyu på att genomföra den första testborrningen för det statliga japanska oljebolaget Jogmec för att se om det också går att producera gas från metanhydrater under havsbottnen i Nankai-rännan, genom att sänka trycket på samma sätt där.

Blir experimentet lyckat kommer det ge den nya energiformen en rejäl puff framåt, även om japanerna inte räknar med att tekniken kommer att vara kommersiell förrän om några år. Målet för det statliga indiska metanhydratprojektet är att det ska ske redan 2015.