OSLO För Hans Peter Meyer och hans fru tog inte bara bilder från olika vackra utsiktspunkter när de under ett par veckors tid körde omkring i Norge. Som andra anställda på det schweiziska läkemedelsföretaget Sandoz hade de också med sig små plastpåsar, som de fyllde med lite jord när de ändå rastade.

När Hans Peter Meyer kom tillbaka till Bern hade han 50 små plastpåsar med jordprover med sig. I en av dem fanns det jord från fjällplatån Hardangervidda, som paret passerat på väg från Oslo till Bergen.


På Sandoz undersöktes alla jordprover som de anställda hade med sig tillbaka till företaget, men det tog tid. Först 1972 hade turen kommit till Meyers jordprov från Hardangervidda. Läkemedelsföretaget hade utvecklat ett speciell test där råttor injicerades med olika medel för att se hur immunförsvaret reagerade.

I Meyers jordprov fanns mögelsvampen tolypocladium inflatum, som när den växer utsöndrar ett ämne som kallas cyklosporin A. För transplantationskirurgin visade den sig ha lika stor effekt som mögelsvampen penicillium notatum hade på syfilis.


Cyklosporin hämmar kroppens eget immunförsvar, som annars lätt stöter bort transplanterade organ. Efter elva år av forskning och tester lanserade Sandoz 1983 ett läkemedel som kallades Sand-immun. Det blev snabbt en av företagets viktigaste produkter med en omsättning som 1997 hade stigit till 1,2 miljarder dollar. I dag har Sandoz köpts upp och det är Novartis som har rätten till Sandimmun.

När cyklosporinet infördes ökade med en gång antalet lyckade njurtransplantationer med 20 procent. Transplantationer som tidigare bara varit en försöksverksamhet, som hjärt-, lever- och lungtransplantationer, blev ett relativt vanligt ingrepp, liksom kombinerade hjärt- och lungtransplantationer.

Läkemedlet löste inte alla problem. Fortfarande händer det att organ stöts bort av kroppen. Men 1996 hade redan 200000 transplantationer genomförts där patienten behandlades med cyklosporin, skriver Hanne Svar-stad, en forskare på det norska institutet för naturforskning, NINA.


Hon intervjuade Hans Peter Meyer, och har i böcker och vetenskapliga artiklar skrivit cyklosporinets historia. Meyer verkar inte ha fått någon stor belöning för sin blygsamma insats. Som i så många andra fall var det flera forskare som kivades om att få äran av upptäckten.

I Norge brukar upptäckten av cyklosporin användas som ett argument för att läkemedelsföretagen borde betala ersättning till de länder vars genetiska resurser man utnyttjat.

”Norge har inga rättigheter till denna svamp på grund av bristande lagar om det biologiska och genetiska arvet. Det schweiziska företaget tjänar mer på svampen än vad vi har i inkomster från fiskodlingar”, har den tidigare statsministern Thorbjørn Jagland skrivit i en av sina böcker.

Det visar hur viktigt det är att utvecklingsländernas genetiska resurser inte rånas på motsvarande sätt, anser Jagland.

Hanne Svarstad vill inte använda uttrycket ”rån”.

– Hans Peter Meyer skaffade sig inte något tillstånd från norska myndigheter och fyllde inte heller i några papper i tullen innan paret flög tillbaka. På den tiden fanns inte konventionen om biologisk mångfald som säger att den avkastning som eventuellt uppstår från användningen av genetiska resurser skall fördelas lika och rättvist mellan alla deltagande parter, säger hon.


Efter att konventionen om biologisk mångfald ingicks i Rio de Janeiro 1992 har det emellertid gått trögt med att definiera vad som är en rättvis fördelning och vilka sorts produkter som den ska omfatta. Läkemedelsindustrin har hävdat att syntetiskt framställda produkter som är identiska med de naturliga inte borde tas med, vilket skulle ta bort det mesta av inkomsterna. Cyklosporin syntetiserades redan 1983.

Under det stora FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan i slutet av oktober i år höll förhandlingarna på att bryta ihop just på grund av den oenigheten.

–Det handlar inte bara om ord, det handlar om pengar, sa Hugo Schally, som var EU:s huvudförhandlare inom detta område, till BBC.

–Det handlar bokstavligt talat om miljarder av dollar, euro eller pund, vilka ämnen som tas med.


Den norske miljöministern Erik Solheim använde svampen från Hardangervidda som ett av sina argument när han ville finna en kompromiss:

–Vi klarar oss bra utan den inkomsten i Norge, men det är lätt att se vad det kan betyda för ett land som Malawi. Det är utvecklingsländerna som har det mesta av de genetiska resurserna, men det är industriländerna som har tekniken för hur man ska kunna dra nytta av dem, påpekade han.

–Det märkliga är att historien om cyklosporin börjat leva sitt eget liv i Norge, där många använder det som skett som ett bevis för att biopatent är en sorts utsugning, säger Hanne Svarstad.

–Men vår forskning visar att det inte är patenten som har förhindrat Norge från att få inkomster från cyklosporin, utan bristande lagstiftning. Hade vi infört regler om insamling av biologiska resurser kunde Norge haft ett realistiskt krav på 200 miljoner kronor per år från Novartis. Beloppet tar hänsyn till att det inte fanns någon lokal kunskap om svampens egenskaper i Norge, eller någon norsk medverkan i läkemedlets utveckling.