Kraftverket i Hurum utvinner energi ur vatten. Membranen (bilden överst i mitten) ligger hoprullade i 66 tryckrör, där salt- och sötvatten tas in i ena änden och där det kommer ut bräckt vatten plus lite rent vatten i den andra. Anläggningen invigdes av kronprinsessan Mette-Marit (mitten).
Foto: Damian Heinisch/STATKRAFT, Cornelius Poppe/SCANPIX
Någon kejsare syns inte, men den norska kronprinsessan Mette-Marit är där, energiministern Terje Riis-Johansen, ett pressuppbåd som om det vore fredspriset som skulle delas ut och förstås hela garnityret av det statliga energibolagets ledning.
Vi har rest en timme sydväst från Oslo till Hurum för att se invigningen av världens första saltkraftverk – som inte alls ser ut som vi förväntat oss.
Det blir många stora ord – men hur fungerar egentligen tekniken? Och varför är man så upphetsad av ett kraftverk som producerar 2–4 kilowatt?
Svaret, enligt Statkraft, är att potentialen är så stor.
–Där sötvatten och saltvatten möts, där frigörs det energi, säger Bård Mikkelsen, som är koncernchef i Statkraft.
Han har inte bara byggt kraftverket utan också bekostat mycket forskning. Totalsumman som företaget använt på saltkraft är 150 miljoner kronor – en tredjedel är bidrag från staten och olika forskningsinstitutioner.
–Genom osmos kan det utvinnas så mycket saltkraft i världen att det motsvarar hälften av EU:s elproduktion, eller 1600–1700 TWh. Fördelen med saltkraft är dessutom att den genererar ström hela tiden och inte bara när det blåser eller solen lyser, som vindkraft och solenergi.
Placerar man ett membran mellan saltvatten och sötvatten försöker sötvattnet att ta sig in till saltvattnet. Men porerna på membranet är så små att saltvattnet inte kan ta sig den andra vägen. Allt mer vatten samlas därför på saltvattensidan och vattennivån stiger. Till sist är trycket på den sidan 120 bar, vilket motsvarar energin i ett vattenfall som är 120‑meter högt.
När vi går in i saltkraftverket syns det emellertid inga behållare med vare sig salt- eller sötvatten. Istället är den lilla lokalen, stor som en vanlig bilverkstad, fyllt av rör och kranar. Membranet visar sig ligga ihoprullat inuti 66 vita tuber, eller tryckrör. Membranet har flera lager och sötvattnet kommer in mellan två lager. Utanför är det saltvatten.
–Trots att det är ett tryck på 5 bar utanför vill sötvattnet tränga ut dit och blanda sig med saltvattnet, säger Geir Brekke som leder den tekniska utvecklingen av kraftverket.
Trycket i rören gör att bräckvattnet sprutar ut i en tunn stråle med så högt tryck att det kan driva en liten turbin, som är ungefär lika stor som en tvättmaskin. Den genererar i sin tur elektriciteten.
–Saltkraft har en lång historia. Det började på 1970-talet med den amerikanske forskaren Sidney Loeb som utvecklade membran för avsaltningsanläggningar. Han insåg samtidigt att det skulle gå att producera energi, berättar Sverre Gotaas, som är chef för innovationer och tillväxt på Statkraft.
Det är tack vare Saudiarabien och andra ökenländers omättliga behov av vatten som efterfrågan på membran har blivit så stor att priserna kunnat pressas. Enbart Saudiarabiens 30 avsaltningsanläggningar pumpar 2,3 miljarder liter vatten varje dag i ett 3200 kilometer långt rörledningssystem. Avsaltningen sker genom så kallad omvänd osmos. Då måste trycket på saltvattensidan vara så stort att vattnet pressas igenom på den andra sidan av membranet, men saltet stannar kvar.
–Istället för att som saudierna gå emot naturen, har vi den med oss. De första membranen vi använde gav 0,01 kilowatt per kvadratmeter. Nu är vi uppe i‑3‑kilowatt. För att det ska bli lönsamt behöver vi få membran som ger 5 kilowatt per kvadratmeter, säger Sverre Gotaas.
Många andra förbättringar måste också göras.
–I det här kraftverket har vi 2000 kvadratmeter med membran. Men ett kraftverk i full skala skulle vara stort som en fotbollsstadion och innehålla 5 miljoner kvadratmeter med membran. Ett sådant kraftverk skulle kunna producera ström till 30000 hushåll.
Det fina med saltkraftverket, enligt Statkraft, är att det inte släpper ut annat än vatten som ändå skulle blandats. Kraftverken måste ligga vid älvar längs kusten, för att kunna få både salt- och sötvatten. Men det kan ligga i‑en källarlokal under stora shoppingcenter eller andra byggnader. Strömmen produceras där folk bor.
Samtidigt säger Statkraft att det inte förmår att kommersialisera saltkraften på egen hand.
Strömpriset från ett stort kraftverk beräknas kunna ligga på 45–90 euro per MWh år 2030, mot 35 euro per MWh som är dagens strömpris på den nordiska elbörsen Nordpool.
Men för att nå dit måste andra företag också bidra med utvecklingen och statliga bidrag kommer fortfarande vara nödvändiga för att kunna skapa en marknad för elen.
–Hittills har saltkraften varit osynlig och bara några få människor har trott på den. Nu har vi passerat en milstolpe, säger Tor Thorsen, en av de främsta norska saltkraftsforskarna som också bjudits in till invigningen.
Och kronprinsessan? Hon fick en kopp te där vattnet hade värmts upp från kraftverket.
