Faran i Kinas ekonomi är de stora inkomstskillnaderna, framhåller professor Justin Lin Yifu som för ett år sedan flyttade från Peking till Washington för att bli Världsbankens första chefsekonom från ett utvecklingsland.

Inkomstfördelningen hindrar regeringen att nå sitt mål att ombalansera landets ekonomi till att bli mer baserad på hemmamarknaden, noterar han.

– Kina investerar mycket och exporterar mycket, och konsumtionens andel av BNP har minskat. Jag tror det är ett resultat av inkomstfördelningen. Det finns en koncentration av välstånd i företag och hos rika människor, som en oavsiktlig följd av tillväxtpolitiken.

Ojämlikheten förstärks enligt Justin Yifu Lin av att finanssystemet domineras av stora banker och börsintressen.

– Som ett resultat har små och medelstora tillverkningsföretag, serviceföretag och jordbrukshushåll i grunden ingen tillgång till finansiella tjänster. Det är inget unikt för Kina; så är det i många andra utvecklingsländer också. Men det har följder för inkomstfördelningen, för den sortens småskaliga företag kan skapa många jobb, och utan finansiella tjänster har de det svårt.

Genom bristen på jobb pressas lönerna ner i Kina, som har en stor underutnyttjad arbetskraft, fortsätter han.

– Dessutom leder överkoncentrationen i finanssystemet till förmånligare räntor för de som har tillgång till kapital, och det är bara de stora företagen och rika människorna som har tillgång till finansiella tjänster. Det blir en indirekt subsidie från fattigare sparare som själva inte får tillgång till dessa tjänster.

Eftersom rika vanligen inte ökar sin konsumtion lika mycket som fattiga om de får mer inkomster så går det inte att ”komma åt överinvesteringarna och bristen på konsumtion och inhemsk efterfrågan i Kina” utan att tackla detta problem, betonar han.

När det gäller Kinas aktuella ekonomi konstaterar han att en återhämtning inleddes under första kvartalet genom att statens stimulanspolitik drev i gång en extremt kraftig investeringsökning på 28 procent, till stor del med hjälp av ökade banklån. Det kan landet fortsätta med i ett par år till om den globala ekonomin inte återhämtar sig, för Kina har ”hälsosamma statsfinanser”, en stor valutareserv och en lång historia av investeringar som i det stora hela gett så pass bra avkastning att medelinkomsten per invånare nu är fyra gånger högre än 1989.

Risken att den massiva kreditexpansionen resulterar i nödlidande lån i stor skala, kommenterar han så här:

– Det beror på hur du gör investeringarna. Men Kinas meritlista under de senaste 30 årens reformpolitik har varit ganska bra. Jag har rätt gott förtroende till att det kan fortsätta så.