”Det är Federal Reserves uppgift att ta bort bålskålen när festen börjar bli som roligast.”

Det är ett av de bevingade uttrycken i centralbanksvärlden. Det myntades av William McChesney Martin (Fedchef 1951–1970) och illustrerar det ibland ganska tuffa tryck som centralbanker kan utsättas för när ekonomin börjar få fart igen efter en konjunkturell djupdykning och när de måste börja strama åt genom att höja styrräntan för att undvika en inflationsdrivande överhettning. Det brukar inte vara politiskt populärt.

Där är vi inte idag. Långt därifrån. Konjunkturprognoserna tecknar 2009 som ett förlorat år följt av en mycket bleksiktig inledning till en återhämtning med fortsatt stigande arbetslöshet under nästa år. Det är knappast grogrunden för någon pris-/lönespiral som skulle tvinga centralbankerna att inom en snar framtid börja dra åt kranen.

Men det hindrar inte att allt fler, både politiker och ekonomer, har börjat oroa sig för vad som händer imorgon – eller åtminstone iövermorgon – när finans- och konjunkturkrisen på allvar börjar släppa sitt grepp och världsekonomin växer av egen kraft igen.

Då kan centralbanker och finansdepartement stå inför ett dilemma som vi inte sett motsvarigheten till sedan 1930-talet. För bålskålarna har aldrig varit större. Och de är fyllda till brädden.

Styrräntan är centralbankernas vassaste vapen. När den sänks får ekonomin en stimulansinjektion, när den höjs blir den en broms.

Men det verktyget har centralbankerna för länge sedan slitit ner. Styrräntan i USA har legat parkerad runt nollstrecket under hela 2009 och kommer, enligt Fed att göra det under en utdragen tidsperiod framöver. Även Japan har nollränta medan Bank of England har satt sin ränta till 0,5 procent och något mer hökaktiga ECB till 1,0 procent.

Men det har inte räckt för att häva förlamningen på finansmarknaden och få igång de ekonomiska hjulen. Centralbankerna har dessutom tvingats ta till mer okonventionella metoder i form av så kallade kvantitativa penningpolitiska insatser. Problemet är bara att den typen av åtgärder är betydligt tandlösare än räntesänkningar. Det krävs gigantiska belopp för de ska få någon märkbar effekt.

För att ta några exempel: Fed har i praktiken blivit USA:s största långivare genom att pumpa dollarmiljard efter dollarmiljard i‑form av likvida medel till banker och andra finansföretag, köpa upp statsobligationer och andra värdepapper. Centralbankens balansräkning har fördubblats – från omkring 1000 till drygt 2000 miljarder dollar (runt 16000 miljarder kronor).

ECB meddelade i början av juni att man lånar ut rekordbeloppet 442 miljarder euro (nästan 5000 miljarder kronor) till bankerna med en fast ränta under tolv månader. Affärsbankerna får alltså en chans att låsa in dagens låga ränta under ett helt år. Och svenska Riksbanken lanserade samtidigt ett liknande lån på 100 miljarder kronor. Allt för att få bankerna att våga hjälpa konjunkturen på traven genom att öka sin utlåning till företag och hushåll.

Till det ska läggas de gigantiska finanspolitiska stimulanspaket som dragits igång på båda sidor av Atlanten och som nu resulterar i att budgetunderskotten skjuter i höjden. Enbart i USA satsar staten 787 miljarder dollar på ett stimulanspaket vid sidan av de 700 miljarder dollar som avsatts för att stötta finanssektorn, villamarknaden och bilindustrin.

Världsekonomin simmar alltså i ekonomiska stimulanser. Men vilka konsekvenser det får på lite längre sikt är det ingen som vet. Något användbart historiskt facit finns inte.

När är det dags att börja dra tillbaka stödåtgärderna? Och hur ska det ske?

Tajming och avvägning för bortdragandet av centralbankernas massiva likviditetsinjektioner blir knepig (tricky) konstaterat till exempel OECD med en närmast brittisk underdrift i sin senaste världsrapport.

För stora faror lurar på båda sidor om den smala stig som de ekonomisk-politiskt ansvariga måste ta sig fram på under de närmaste åren.

Stimulanserna får inte avvecklas för tidigt och för snabbt. Det är alla ense om. Då hotar nya allvarliga konjunkturbakslag – och i‑värsta fall att USA och andra ledande ekonomier i väst fastnar i en förlamande och utdragen deflation.

Japan är ett varnande exempel. För att bättra på usla statsfinanser höjde den japanska regeringen 1997 momsen sedan ekonomin visat tecken på att repa sig. Följden blev att deflationen omedelbart tog ett nytt grepp om landet som inte har släppt sedan dess.

På andra sidan – och på lite längre sikt – finns risken för en uppblossande inflation om åtstramningarna dröjer för länge. Den ekonomiska krisen i kombination med krisåtgärderna har grävt djupa hål i statsfinanserna såväl i Europa som i USA. Storbritannien väntas exempelvis, enligt OECD, få underskott i statsbudgetaren som motsvarar 12,8‑respektive 14,0 procent av BNP under 2009 och 2010. Det är mer än fyra gånger så mycket som taket i Maastrichtavtalets konvergenskriterier. USA får enligt samma prognos minus i‑statsfinanserna på 10,2 och 11,2 och EMU-blocket 5,6 och 7,0 procent av BNP.

Det är siffror som i normala ekonomiska tider skulle kunna vara rena inflationsbomberna. Och bistra varningar har hörts, bland annat från Bank for International Settlement (BIS) i‑schweiziska Basel, som brukar beskrivas som centralbankernas centralbank.

Den stora och motiverade oron är att de dramatiska lättnaderna i‑penningpolitiken kommer att resultera i en ökning av penningmängden som leder till en inflation. Det i sin tur skapar inflationsförväntningar eller ger upphov till en ny prisbubbla på tillgångsmarknaden som sår fröet till nästa finansiella boom-bust-cykel, skriver BIS i sin nyligen publicerade årsrapport.

Eftersom de nuvarande expansiva åtgärderna drevs fram av en nästan katastrofal kris kommer förmodligen centralbankernas oro för att lägga om kursen för snabbt att vara ovanligt stark, vilket ökar risken för att de stramar åt för sent, menar BIS. Överdrivet, menar andra bedömare.

Om du oroar dig för att inflationen ska sticka fram sitt fula tryne, ta det lugnt. Vi får inte inflation innan vår ekonomi kommit tillbaka. Och det tar minst fem år, säger kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s chefsekonom David Wyss till USA Today.

Ingen lätt ekvation. Eller som Joerg Kraemer, chefsekonom vid tyska Commerzbank summerar för Bloomberg:

Om centralbankerna lyckas till-lämpa exit-strategier vid rätt tidpunkt utan att göda inflationen eller chockskada den ekonomiska återhämtningen blir de allas hjältar.