I ekonomiskt svagt utvecklade länder är den höga inflationen ett faktum, där de skenande matpriserna har lett till kravaller och varit det kanske viktigaste bidraget till avsättandet av Tunisiens president. Men även i de snabbt växande stora indiska, kinesiska och brasilianska ekonomierna är den stigande inflationen det största ekonomiska och politiska bekymret.
I de ”avancerade” ekonomierna i Europa och Amerika, där deflationsriskerna har stått i fokus har också inflationsspöket åter börjat göra sig påmint och ställt centralbankerna inför ett svårt dilemma. Ska de stävja inflationstendenserna i sin linda genom att höja räntorna med risk för att den ekonomiska återhämtningen kommer av sig eller ska de hålla fast vid de låga räntorna för att ge tillväxten tillräckligt fotfäste, men med risk för att inflationen får allt bredare fäste i ekonomin?
Den underliggande kraften för det växande inflationstrycket står de snabbt stigande råvaru- och inte minst matpriserna för. Kopparpriserna har tredubblats på två år och fatpriset på råolja ser ut att åter vara på väg att passera hundradollarsstrecket. Priset på vete och majs har fördubblats på ett år. För länder där dessa varor tar en stor del av disponibelinkomsten har det gett ett stort genomslag på inflationen, där den ligger på höga tvåsiffriga nivåer.
Det gäller även de allt viktigare stora tillväxtländerna Brasilien, Indien och Kina. I Indien är inflationstakten nu närmare 12 procent, vilket är den högsta på över tio år, och i Brasilien är den runt 8 procent, vilket är den högsta på sex år. Den senaste officiella kinesiska inflationssiffran för november ifjol ligger på två års högsta med en årlig inflationstakt på 5,1 procent, men många ifrågasätter om inte denna liksom mycket av kinesisk statistik är friserad och därmed underdriven.
De kinesiska myndigheternas bryderier för att stävja inflationen, höja räntan och införa hårdare reservkrav på bankerna för att dämpa utlåningstillväxten är ett trubbigt vapen i ett land där konsumtionen inte är lånefinansierad i någon större utsträckning. Ett effektivare sätt att få ner inflationstrycket vore sannolikt att låta valutan apprecieras, stiga i värde. Det skulle även vara ett viktigt steg för att komma till rätta med de stora obalanserna i världens handel. Men det skulle sätta press på lönsamheten i den kinesiska exportindustrin och kunna leda till ytterligare spänningar i landet.
I de mera avancerade ekonomierna är effekterna av de stigande råvarupriserna på inflationen klart mindre, då exempelvis priset på en morot i sin vandring från marknad till konsument också påverkas av sådana värdehöjande aktiviteter som, transport, tvätt, paketering, eventuell rivning och förkokning, samt dagligvaruhandelns påslag.
Men den börjar ändå märkas, där exempelvis de senaste inflationssiffrorna för eurozonen och Storbritannien ligger över deras centralbankers mål. I Sverige låg inflationen för 2010 ännu under Riksbankens 2-procents mål, men prognoserna är att den för det innevarande året kan komma att stiga över detta och kraven på åtstramningar har vuxit under den senaste tiden.
Den största utmaningen har emellertid inte oväntat den europeiska centralbanken, ECB, som dels har att hantera ett accelererande tyskt exportlok och dels de mer eller mindre urspårade rälsbussarna i eurozonens periferi. Det vill säga den stora inneboende spänning som finns i en valutaunion med starkt divergerade ekonomier. Ska den tyska inflationen och inte minst tyskarnas djupt rotade inflationsskräck få råda är en räntehöjning inte långt borta. Den avgående centralbankschefen Jean-Claude Trichet har också plockat fram ett allt hökaktigare tonläge efter att inflationen inom eurozonen stigit till 2,2 procent i december och därmed för första gången på två år överstigit inflationsmålet på 2 procent.
ECB:s stora problem är emellertid att en räntehöjning lägger ytterligare börda på de skuldtyngda grekiska, irländska, portugisiska och inte minst spanska ekonomierna. För en räntehöjning som siktar in sig på att kväsa inflationstendenserna i eurozonens välmående norra del sätter ytterligare deflationspress på dessa länder. Dessa länder som både har en mycket stor skuldbörda och en mycket svag konkurrenskraft är snarast betjänta av en högre inflation, och då inte minst i Tyskland. Ett ytterligare mycket besvärande faktum är även att en övervägande del av de spanska bostadslånen löper med kort räntebindning, varför en höjning av styrräntan gör att det svarta hålet i den spanska banksektorn riskerar att utvidgas än mer.
Kanske riskerar ECB att göra om samma misstag som man gjorde under sommaren 2008, då de höjde räntan när råvaru- och matpriser också var i starkt uppåtgående, men där andra indikatorer visade att den ekonomiska recessionen ändå var ett faktum.
Per Lindvall är börskrönikör på E24.per.lindvall@E24.se
