Det har väl inte undgått någon att sjukvården är det helt dominerande politiska trätoämnet i USA för tillfället. Sjukvården slukar mer resurser i USA än i något annat land utan att folk lever längre eller är friskare.
Men samtidigt är en annan sanning att det bästa i den amerikanska vården är bäst i världen. Inga köer, snabba remisser till sådant som magnetröntgen, läkare som är villiga att experimentera, nya dyra läkemedel, täta återbesök.
Statistiken talar också sitt tydliga språk: 14 miljoner amerikaner var sysselsatta i sjukvården 2006 och enligt arbetsmarknadsdepartementet kommer ytterligare tre miljoner jobb att skapas fram till 2016 – vilket är mer än i någon annan bransch. Departementet framhåller också att sju av de tjugo yrkena med bästa framtidsutsikterna är vårdyrken.
Det rör sig också om bra jobb, ofta med flexibla arbetstider. En del av tillväxten förklaras av att befolkningen åldras med större behov av hem- och långvård, liksom av sjukgymnaster och farmaceuter. Så här beskrivs läget i en bok med titeln Jobbexplosionen inom sjukvården:
”Skälen som bidrar till jobbtillväxten inbegriper större användning av innovativ medicinsk teknologi, en ökad frekvens av fetmarelaterade sjukdomar, fler äldre samt en stor naturlig avgång inom vårdsektorn med vakanser i många regioner – och, betänk, på en del håll erbjuds bonus på upp till 5000 dollar vid nyrekrytering i bristyrken.”
Detta makroekonomiska faktum, alltså vårdsektorns storlek, är bara en av de komplicerade omständigheterna i hela debatten. En annan är att amerikanska företag svarar för personalens försäkringspremier och att dessa – snabbväxande – kostnader för både aktiva och pensionerade är en avsevärd konkurrensnackdel. Under vinterns kris i bilindustrin löd tumregeln att de här ”legacy costs”, även pensionsåtaganden, utgör 1600 dollar av inköpspriset på varje fordon som rullade ut ur General Motors och Chryslers fabriker.
Som utomstående bedömare skulle man därför kunna förledas att tro att det privata näringslivet ingår i kören som kräver att systemet med så kallade arbetsgivarbaserade vårdförsäkringar skrotas. Det infördes efter andra världskriget som ett sätt att ge personalen förmåner som inte utgjordes av högre löner – medan man i andra i-länder antingen har en offentlig upphandlare (Sverige, Kanada, Storbritannien) eller en kombination av privat och offentligt (Frankrike, Tyskland, Schweiz). Gemensamt i de andra länderna är att alla medborgare omfattas och att de inte hotas av personlig konkurs ifall de blir långvarigt sjuka.
Kraven på att arbetsgivare erbjuder försäkringsskydd väntas bli hårdare i det förslag som Barack Obama och kongresspolitikerna så småningom ska enas om. Obama målade i sitt stora tal häromkvällen upp en slags ny försäkringsbörs för både småföretag och individer. Detta, liksom övriga inslag i reformplanerna, innebär dock att man bygger vidare på det befintliga med privata försäkringsföretag samt de skattelättnader som ingår i det arbetsgivarbaserade systemet (och som en del republikaner menar borde rivas upp och ersättas med individuella hälsovårdskonton).
Under valåret 2008 och månaderna som gått sedan Obama tillträdde har vården blivit en bransch där det satsas jättebelopp på lobbying och tv-reklam. Stora aktörer är läkemedelsindustrins branschorganisation, liksom ett av läkarförbunden.
Vidare står arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen på var sin sida. Facket storsatsade på Barack Obamas kampanj och vill inte ge upp målet med ett statligt försäkringsalternativ, ”public option”, för att på så vis pressa premier i de privata bolagen.
Det ledande industriförbundet Chamber of Commerce finns med i bakgrunden i en av kampanjerna mot det statliga alternativet. En automatisk länk från handelskammarens hemsida leder vidare till Campaign for Responsible Health Reform med följande varningar:
• Låt inte kongressen krossa vårdskyddet som 160 miljoner amerikaner är beroende av.
• Statligt styrd sjukvård skulle begränsa er valfrihet och skapa långa väntetider för nödvändiga behandlingar.
• Högre skatter och högre kostnader skulle dränka USA i rekordstora skulder.
Debatten är mycket polariserad men det finns ändå en enighet om att det rådande läget är ohållbart i längden och att det lär bli åtminstone en blygsam reform – och om fler tvingas teckna försäkring gynnar det den branschen.
