I Internationella valutafondens (IMF) huvudscenario kan en kollaps undvikas. Det förutsätter att politikerna i eurozonen lyckas bekämpa förtroendekrisen och att räntorna på statsobligationer stabiliseras och återgår till mer normala nivåer i början av 2013.

Samtidigt måste bankerna förhindras att strypa sin utlåning i jakten på högre kapitalkvoter och mer säkerhet.

Världsekonomin växlar i så fall ner från en BNP-tillväxt på 3,8 procent förra året till 3,3 procent i år för att öka till 3,9 procent 2013. Bakom uppbromsningen ligger till övervägande del krisen i eurozonen där ekonomin i år backar med 0,5 procent och 2013 växer med inte mer än 0,8 procent.

I de utvecklade ekonomierna förmår en genomsnittlig tillväxttakt på 1,5 procent under 2012–2013 inte sänka den fortsatt mycket höga arbetslösheten, förutsäger IMF i sin uppdaterade höstprognos.

I världens största ekonomi USA kompenserar en stark inhemsk efterfrågan för de negativa effekterna av eurokrisen. BNP-tillväxten ligger kvar på 1,8 procent och stiger nästa år till 2,2 procent. Både Japan och Kanada växer i år med 1,7 procent.

Tillväxtekonomierna fortsätter att dra upp farten i världen, om än inte fullt lika starkt som hittills. Tillväxten sjunker från 6,2 procent 2011 till 5,4 procent i år och ökar 2013 till 5,9 procent.

Kina växlar ner från 9,2 procent till 8,2 procent och Indien från 7,4 procent till 7 procent. Jämfört med septemberprognosen blir ökningen i tillväxtekonomierna 0,7 procentenheter lägre.

Hårt drabbas Central- och Östeuropa som är starkt beroende av marknaderna i eurozonen, medan råvarustarka Ryssland ökar med 3,3 procent i år efter 4,1 procent 2011.

Vid sidan av huvudspåret i IMF:s prognos finns det också ett krisscenario i vilket budgetåtstramningar i eurozonen och press på banksystemet skapar en ond cirkel av sjunkande tillväxt, fallande utlåning och behov av nya åtstramningar när räntorna på statspapper skenar. I detta scenario ligger den privata efterfrågan och världens BNP långt under huvudprognosen under de kommande fyra–fem åren.

Ytterligare ett orosmoment är att USA:s och Japans långsiktiga budgetkonsolidering riskerar att misslyckas men att USA på kort sikt stramar åt alldeles för hårt och stryper tillväxten.

Vägrar kongressen i Washington att godkänna skattelättnader och arbetslöshetsstöd för långtidsarbetslösa räknar IMF med att det cykliskt korrigerade budgetunderskottet sjunker med 2 procentenheter, det största fallet på minsta fyra decennier.

Den största risken för världsekonomin är att krisen i eurozonen fortsätter. Besluten på EU-toppmötena i oktober och december förra året var enligt IMF steg i rätt riktning. Men det kommer att ta tid att återställa förtroendet på marknaderna och under tiden måste stödet till de krisdrabbade länderna förstärkas.

I första hand gäller det att skapa en ”brandvägg” som är tillräckligt stark för att förhindra att krisen sprider sig. Den nuvarande stabiliseringsfonden EFSF har inte mer än 300 miljarder dollar kvar, och även om den har förstärks genom en finansiell hävstång så är detta enligt IMF helt otillräckligt.

Valutafonden pockar i stället på att EFSF och den kommande permanenta stabiliseringsmekanismen ESM så snabbt som möjligt förses med större eldkraft. Enligt aktuellt beslutsläge ska ESM förses med 500 miljarder euro. Detta är enligt IMF alldeles för lite. Enligt rapporter i medierna vill IMF-chefen Christine Lagarde att beloppet fördubblas.

Avgörande är också att bankerna inte minskar sin utlåning eller förstärker sitt kapital för snabbt och för mycket. IMF kräver därför att processen övervakas och styrs för att förhindra en självförstärkande spiral av fallande priser på finansiella tillgångar.