Tatjana växte upp utan föräldrar. Hon var en av mina bästa kompisar, i mitt tydligaste minne ser jag hur hon och jag med nervösa steg går vår första skoldag till mötes i hembyn i Bosnien. Hennes mormor hade följt med, mamma och pappa var i Schweiz och arbetade. Hon träffade dem två gånger om året, en gång på sommaren och en gång till jul. Då kom de med presenter. Tatjana fick fina kläder, sådana som inte fanns att köpa i dåvarande Jugoslavien. Jag minns att vi var lite avundsjuka på hennes fina pennor och suddigum som luktade tuggummi.

Tatjana var ett ledset barn, hon saknade mamma och pappa men hon pratade inte ofta om det. Hon var långt ifrån ensam om att växa upp med mor- eller farföräldrar, många barn på vår skola var i samma situation. Föräldrarna var så kallade gastarbeiters i rika Europeiska länder, de bodde trångt, jobbade hårt och skickade alla pengar hem. Det fanns ingen plats för barnen i en sådan värld.

När Tatjana fick ett syskon lämnades även hon, bara några månader gammal, till mormor och morfar. Föräldrarna fick aldrig se sin dotters första steg, de fick aldrig höra hennes första ord. Flickan visste inte ens vem mamma och pappa var.

1992 började oroligheterna i Bosnien. Kriget kröp allt närmare och bänkarna i klassrummet började tömmas. Många av mina klasskamrater flydde utomlands tillsammans med sina föräldrar. Vi gick i femte klass och jag minns hur vi sa att vi snart ses igen, jag minns hur ledsna alla var över att lämna sina hem och sina kompisar.

Alla utom Tatjana, hon var glad. För henne innebar kriget att en dröm snart skulle gå i uppfyllelse. Drömmen om ett nytt liv i Schweiz. Ett liv med föräldrar.