Hon har arbetat med klimatfrågan i olika former långt före de stora larmens tid. Danskan Inger Andersen inledde sin karriär på 80-talet med att arbeta med frågor som rörde hunger och torka för en hjälporganisation i Sudan. 1999 började hon arbeta för Världsbanken och i juli i år utsågs hon till vice chef för organisationens nätverket för hållbar utveckling, Sustainable Development Network.

–Det är de här frågorna jag brinner för, det är det roligaste som finns. Tänk dig att du kommer till en stad som översvämmats av regn. Där saknas sanitet, det är mörkt, kriminaliteten är hög. Sedan kommer du tillbaka ett år senare till samma stad, men nu finns det toaletter, belysning, vägar och skolor. Det finns inget bättre än det, säger hon.

Avdelningen för hållbar utveckling arbetar med klimatförändringarna i relation till fattiga länder ur två utgångspunkter. Å ena sidan handlar det om att hjälpa länderna att anpassa sig till klimatförändringarna, till exempel genom mer dränering, byggmaterial som klarar stora vattenmassor och så vidare. Å andra sidan handlar det om att hjälpa dem att själva utvecklas på ett hållbart sätt. Det kan vara att skapa tillgång till rent vatten för befolkningen, eller att hjälpa ett land att planera städer med god kollektivtrafik. Samtidigt handlar det också om att se till att resten av världen tar ansvar.

–Om du ber ett utvecklingsland att göra något som är bra för klimatet, men som är lite dyrare än andra lösningar, kommer du få svaret: ”Vänta lite nu, det där är inte ett problem som vi har skapat” – den diskussionen var väldigt levande i Köpenhamn. Alltså måste du hitta pengar som kan motivera fattiga länder att göra det som vi aldrig gjorde, säger hon.

I det arbetet spelar klimatinvesteringsfonderna en viktig roll. Dessa ska sporra utvecklingsländer i just det arbetet. Det finns nämligen en, annars, svårlöst paradox inbyggd i energifrågan. Konsumtionen av icke förnyelsebar energi är en viktig orsak till klimatförändringarna – förändringar som ofta drabbar fattiga länder hårdast. Samtidigt är det dessa fattiga länder som har det största behovet av att öka sin energikonsumtion. I ett land som till exempel Rwanda saknar över 90 procent av befolkningen tillgång till el.

–Vi kan inte kompromissa, de här länderna måste få bättre energitillgång. Alltså krävs att de får det utan att vi förstör klimatet, och där finns massor av smarta lösningar som det gäller att de får tillgång till. Det är till exempel roligt att se hur vindkraften har blivit konkurrenskraftig och att solkraften också är på väg att bli det, säger Inger Andersen.

Hon är ganska hoppfull inför framtiden. Även om det går trögt tycker hon sig se en allt större insikt hos världens länder om vikten av att ta itu med klimat- och utvecklingsfrågor. Den största risken ligger i allt för slätstrukna överenskommelser.

–Visst gäller det att samla så många länder som möjligt kring de här frågorna, men om man hamnar i en situation där man söker efter den absolut minsta gemensamma nämnaren, så riskerar det att bli tandlöst, säger hon.

Den åtgärd som hon kanske känner sig mest hoppfull inför just nu, är skogsinvesteringsprogrammet. Eftersom jordens regnskogar binder enorma mängder koldioxid och bidrar till att bromsa klimatförändringarna, till gagn för hela världen, kan utvecklingsländer med skog få hjälp av omvärlden för att sköta om skogarna och minska avverkningen.

– Vi ser stort stöd för en sådan lösning från FN, givarländer och hjälporganisationer, så det känns verkligen som en fantastisk möjlighet.