Mitt under ännu ett obeskrivligt meningslöst möte på jobbet kommer ingivelsen till dig. Du springer ned på närmaste bankkontor, plockar ut din färska månadslön i kontanter, rusar in på kasinot och satsar allt på rött.
Du förlorar.
Några telefonsamtal senare har du skrapat ihop två månadslöner till.
Dubbelt upp!
Rött skulle nu ge fyra månadslöner i handen och att du kan lämna kasinot rikare än du kom in. Svart igen.
En snabb försäljning av bilen till en skum man i västerort ger fyra månadslöner som du ivrigt växlar in till marker.
Aj, aj, aj.
En belåning av huset frigör ytterligare åtta månadslöner. Du kan fortfarande komma hem till familjen med en bunt fräscha långsjalar i fickan…
Om du har oändligt med tid och pengar och om kasinot inte har någon övre gräns för insatsens storlek kommer du till slut att vinna.
I den verkliga världen är det en idiotisk strategi. Men tänk samtidigt om du slipper stå för förlusterna själv och istället kan hämta ut nya marker från en snäll farbror i luckan varje gång det blir svart.
Hur skulle det påverka din vilja att spela?
Ovanstående exempel beskriver relationen mellan världens banker och stater. Bankerna är spelarna och staten den snälla kasinoägaren.
Under flera hundra år var det bankerna som stöttade länder, främst genom att låna ut pengar för att finansiera krig. Men under det senaste seklet har det blivit tvärtom. För varje bankkris har samhället ryckt ut med räddningsåtgärder. Varje gång har det skett med löften om ”aldrig mer”.
Men nya kriser har avlöst varandra, den ena värre än den andra. Som har lösts med ännu större räddningspaket. Insatserna efter den senaste finanskrisen får alla andra att blekna. Enligt uppskattningar handlar det om motsvarande 14000 miljarder dollar eller en fjärdedel av världens BNP.
Det handlar om alltifrån centralbankers billiga nödlån till lånegarantier, insättningskydd för spararnas bankkonton till direkta kapitaltillskott i krisbanker.
En rapport som två ekonomer på den brittiska centralbanken Bank of England skrivit: Banking on the State målar upp en tydlig utveckling. För varje kris har staterna spänt ett allt större skyddsnät under bankerna. Talet om att det inte får hända en gång till faller platt eftersom bankerna blivit så stora att de inte kan tilllåtas gå under.
Vetskapen om att staten täcker förlusterna gör att det är rationellt för bankerna att hela tiden öka risktagandet. Vilket i sin tur gör nästa brandkårsutryckning ännu mer oundviklig och ännu dyrare. Och så fortsätter det.
Det har gjort att bankernas tillgångar i förhållande till BNP har exploderat, i Sverige från runt 75 procent 1950 till över 300 procent före krisen, i England till över 500 procent.
Expansionen har skett med successivt allt mindre eget kapital, det vill säga med högre risk. De har i sin tur lett till allt bättre avkastning för bankerna. Lärdomar från tidigare trauman är inget effektivt vaccin. Sveriges 90-talskris hindrade inte SEB och Swedbank att göra om samma misstag i Baltikum.
Konsekvensen av detta race vid roulettebordet är att riskerna skenat och flyttat från privat till offentlig sektor. Efter finanskrisen anses det mer riskfyllt att låna ut pengar till Italien och Spanien än till ländernas största banker. Det kostar mer att teckna en försäkring mot att Storbritannien ställer in betalningarna än mot att storbanken HSBC gör det.
Problemet är om bankerna nu dubblar sin insats ännu en gång. Nästa räddningspaket kan bli så dyrt att världens länder helt enkelt inte har råd.
Därför sitter politiker och finansmyndigheter just nu och försöker fundera ut hur denna elakartade spiral ska brytas. Tuffare bonusregler, högre kapitalkrav och större likviditetsreserver än några exempel på åtgärder.
Men den kanske viktigaste principen som måste börja gälla är att bankernas aktieägare och styrelser, till skillnad från idag, riskerar att förlora allt om det går snett. Det är trots allt en oändlig skillnad att spela hasard med egna eller andras pengar.
Andreas Cervenka är reporter på SvD Näringsliv. andreas.cervenka@svd.se
