Den 22 februari i år fördes Rysslands mest kände fånge, affärsmannen Michail Chodorkovskij, från sitt fängelse i ett avlägset hörn av Sibirien tillbaka till Moskva för en ny rättegång.

Han arresterades hösten 2003 och dömdes till åtta års fängelse. Nu riskerar han ytterligare 20 år i fängelse.

Utgången av den pågående rättegången är en avgörande signal om vilken väg Ryssland ska välja under president Dmitrij Medvedev.

Rättegången har hittills dragit ut på tiden och många bedömare tror att förklaringen är att det pågår en maktkamp i Kreml om vilken dom Chodorkovskij ska få.

På ena sidan står Putins närmaste man, vice premiärminister Igor Setjin, ledare för den hårdföra kärnan av före detta KGB-medarbetare som styrt Ryssland mot ett mer auktoritärt styre.

På den andra sidan står president Dmitrij Medvedev och hans närmaste medarbetare som försöker begränsa den omfattande korruptionen och återskapa respekten för domstolsväsendet.


Chodorkovskijs gripande den 25 oktober 2003 hade en avgörande betydelse för dåvarande president Vladimir Putins fortsatta styre. Då visade Putin hur man behandlar personer som inte lyder makthavarna i Kreml och det var en signal som skickades ut till borgmästare och guvernörer över hela landet. De som inte rättar in sig i ledet har makthavarna rätt att fängsla och döma till hårda fängelsestraff.

När Chodorkovskijs greps var han Rysslands rikaste man, värd 40, kanske 50 miljarder dollar. Han hade byggt upp oljebolaget Yukos till ett av världens största.

Chodorkovskij hade varit en av de första att för egen vinning effektivt utnyttja de ekonomiska möjligheterna i det nya Ryssland. Han blev också en pionjär när det gällde att anpassa sitt företag till gängse regler i Väst. När 2000-talet inleddes ändrade plötsligt Chodorkovskij helt inriktning på sin affärsverksamhet när det gällde insyn och kontroll.

Han var då den förste att öppna sitt bolag för revisorer från USA och Västeuropa och därmed blev Yukos på kort tid en föregångare för ryska storbolag. Och en ögonsten för många investerare.

– I dag har vi 70 anställda från Price waterhouse coopers som arbetar heltid med revision av Yukos. Efter problemen med Kenneth Dart 1999 finns det ingen som kan anklaga oss för att inte tillgodose internationella investerares krav, sade Chodorkovskij under ett pr-möte på fashionabla hotell Dorchester i London 2001.

Han lade också ned miljoner dollar för att på andra sätt försöka förbättra sitt internationella anseende. Chodorkovskij blev en välsedd gäst i societetssalonger både i London och i Washington. Han inledde ett samarbete med den brittiske bankiren Lord Rothschild och skapade bland annat en välgörenhetsfond i London med 10 miljoner dollar i kapital.


Målsättningen var att främja samarbetet mellan Ryssland och Väst och i styrelsen för fonden satt bland andra den amerikanske tidigare presidentrådgivaren Henry Kissinger och Lord Rothschild. När han donerade en miljon dollar till en nationell bokfestival i USA blev han fotograferad tillsammans med presidentparet George och Laura Bush.

Han blev så populär i Washington att han som ende ryss blev inbjuden till en exklusiv middag där USA:s vicepresident Dick Cheney var en av 15 gäster och där Chodorkovskij fick president George Bushs dåvarande säkerhetspolitiska rådgivare Condoleezza Rice till bordet.

– Chodorkovskij retade många i Kreml när han reste världen runt och spelade statsman utan portfölj. När han var i USA talade han om rysk energipolitik som om han vore en minister, sade Erik Wigertz, som då var analyschef för United Financial Group i Moskva.


Förmögenheten växte och snart var Chodorkovskij landets rikaste man. Han hade hela tiden nya projekt på gång. Han planerade att bygga egna oljeledningar och förhandlade med Kina om ett eventuellt samarbete. Men han hade också långt gångna planer på att sälja delar av Yukos till amerikanska företag. Under 2003 uppgavs förhandlingar pågå både med Chevron och med Exxon-Mobil.

Chodorkovskijs tankar på att sälja ut den ryska oljan till amerikanska intressen skrämde makthavarna i Kreml. Oljan handlade ju inte bara om ekonomi, den var också i högsta grad en bricka i det internationella stormaktsspelet när Vladimir Putin försökte återupprätta Rysslands status efter ett utrikespolitiskt misslyckat 1990-tal.

Den dynamiske Chodorkovskij hade sin egen strategi och vägrade att anpassa sig till Putins uttalade spelregler. Redan under sitt år vid makten hade Putin under ett möte i Kreml talat om vad som gällde: Han var ­beredd att låta olagligheterna under 1990-­talet då oligarkerna grundlade sina förmögenheter vara glömda – så länge oligarkerna stödde den nya regimen, betalade skatt och framför allt inte blandade sig i politiken.

2003 hade två oligarker, Vadim Gusinskij, ägare till bland annat den frispråkiga tv­kanalen NTV, och en annan mediamagnat, Boris Berezovskij, hamnat i onåd och tvingats till landsflykt för att undgå fängelse. Men Chodorkovskij lät sig inte skrämmas av sina vänners öden. Förmodligen trodde han att hans rikedom och breda internationella kontakter skulle hjälpa honom i en duell med Putin och den inflytelserika KGB-gruppen kring presidenten.


Under det årligen förekommande mötet i Kreml den 20 februari 2003 mellan Putin och oligarkerna blev det ett öppet ordkrig mellan presidenten och Chodorkovskij.

Efter mötet övertygade ledaren för KGB-gruppen, Igor Setjin, Putin om att Chodorkovskij hade blivit för mäktig. Det var dags att kväsa den självständige, till synes orädde och stenrike affärsmannen.

– I det här inledande skedet i februari handlade det framför allt om att sätta Chodorkovskij på plats. Männen som fostrats inom ­säkerhetstjänsten KGB tolererar ingen opposition. Alla som har avvikande åsikter ska tvingas till lydnad eller skrämmas att lämna landet, säger den politiske analytikern Giorgij Satarov, som efter att i början av 1990-talet stått Boris Jeltsin nära och i dag leder tankesmedjan Indem.

Efter att Chodorkovskij visat att han också hade egna politiska ambitioner blev påtryckningarna allt hårdare, men affärsmannen vägrade lämna landet. Den 25 oktober greps han när hans privata Tupolev 154 mellanlandade i Novosibirsk för tankning. Efter 583 dagar i häkte föll domen: Åtta års fängelse. Och att det blev en fällande dom stod klart redan innan rättegången inleddes. Chodorkovskij skulle stoppas.

Men Putin och hans KGB-vänner nöjde sig inte med att ha Chodorkovskij bakom lås och bom. Den uppstudsige finansmannen skulle också förnedras och han skickades därför till en fångkoloni så långt bort från Moskva – och föräldrar, fru och fyra barn – som ­möjligt.


Chodorkovskij fick börja avtjäna sitt straff i Krasnokamensk, en avlägsen liten stad nära gränsen till Kina och Mongoliet, 4 700 kilometer öster om Moskva. En stad dit inte ens järnvägen når och medeltemperaturen under januari är minus 30 grader.

Om rättegången mot Chodorkovskij varit styrd av Kreml blev tvångsförsäljningen av juvelen i Yukos, produktionsbolaget Yugansk (som producerade en miljon fat olja per dag och stod för elva procent av Rysslands oljeproduktion) lika styrd.

En finansgrupp – med okända ägare och en adress som ledde till en livsmedelsbutik i staden Tver norr om Moskva – bjöd utgångspriset 8,8 miljarder dollar, vilket ansågs som en mycket låg värdering. Det lades inga andra bud och mystiken ­tätnade kring köparna. Så småningom framkom att det var olje­bolaget Rosneft som låg bakom köpet. Några månader före auktionen hade Rosneft fått en ny styrelseordförande, Putins närmaste man Igor Setjin.


Många bedömare, och även Chodorkovskij själv, har hävdat att det var just Setjin som drev kampanjen som ledde till gripandet av Rysslands då rikaste affärsman.

Setjin är fortfarande styrelseordförande i Rosneft, men han har också av premiärminister Putin utsetts till vice premiärminister med huvudansvar för energifrågor.

Därmed är vi inne på motivet för den nya rättegången. Igor Setjin vill ha Chodorkovskij bakom lås och bom på livstid, väl medveten om att en fri Chodorkovskij kan innebära både politiska och ekonomiska problem.

Men med en ny president är det nya omständigheter som gäller jämfört med rättegången 2003–2005. Och därför är utgången av så avgörande betydelse, inte bara för ­Chodorkovskij personligen utan för Rysslands framtid. Om Chodorkovskij fälls – och de nya anklagelserna anses av alla oberoende bedömare som grundlösa – har president Dmitrij Medvedev visat att han inte vill, eller kan, bromsa den korruption som ökat så dramatiskt under Putins styre.


Maktkampen mellan president Medvedev och premiärminister Putin, som hårdnat under 2009, kommer att avgöra ödet för Chodorkovskij. Om affärsmannen får en rättvis rättegång kommer han snart att frias och det ska tolkas som att Medvedev har en starkare ställning än många bedömare tror. Men den utdragna maktkampen kan innebära att rättegången inte avslutas förrän nästa år.