Genom den täta skogen. Över krokiga rötter och små gropar in på den smalaste vägen rakt in i skogen. I ett slag öppnar sig himlen och solen flödar igenom – mitt i en glänta bland Dalarnas blånande berg ligger Kungs. Här bor Kristina Anjou och Jens Tellefsen varje sommar och en del helger från april till oktober.

– Vi hade tittat på ställen i flera år, och varje gång var det något oöverkomligt fel, något ruttet, något förfallet eller ett kalhygge precis bredvid, säger Kristina.

Men den här gången var det annorlunda. Plötsligt, när de var helt oförberedda, klev de in i gläntan och – där låg det.

Det var helt orört. Det fanns inga dolda fel eftersom inget var dolt. Här var det rent timmer och de kunde se varenda stock. Inte en skymt av någon plastmatta. Och priset var ingenting jämfört med liknande hus i Sörmland där de också hade letat.

Gården var perfekt. Lagom nära. Lagom långt borta. Precis så orört som önskat och precis så charmigt som Kristina och Jens hade drömt om.

Kungs är en gård från 1700-talet och inte mycket har ändrats sedan dess. Vattnet hämtar Jens och Kristina från brunnen. Dasset står under gårdens största gran, det finns ingen elektricitet förutom solenergin, som i och för sig gott och väl räcker till det de behöver.

– Vi behöver lite extra ljus när vi är här tidig vår och sen höst. Men det är bara för att läsa, i övrigt använder vi ingen elektricitet alls. Spisen och kylskåpet drivs med gasol och vattnet till duscharna värms av solen, berättar Jens.

Den första sommaren hade de inte ens ett kök. Maten lagade de på en gasolplatta i förrådsrummet. Det fanns ingen telefon – inte ens mobiltelefonen fungerade här uppe på den tiden, så en gång i veckan åkte de ner till närmaste by och ringde de samtal som behövdes.

Numera är livet på Kungs ganska bekvämt. Allt som behövs finns här, i synnerhet det viktigaste – en brunn med rent fint vatten som aldrig sinar.

– Det blev lite av en sport för oss – att inte binda oss vid för mycket utgifter. Vi skulle klara oss själva. Men det var också en önskan om ett enklare liv – vi tycker om det här, och känner verkligen inte att vi saknar något, säger Kristina.

Det enkla går igen i husens inredning. Kristina som arbetat som inredningsarkitekt har under åren skapat ett varmt, ombonat och enkelt hem.

– Jag ville få fram en känsla av att komma in i en annan tid. Tystnaden och lugnet skulle också avspeglas interiört. Här finns inga dyrbarheter. Det fanns lite möbler som kom med huset, sen hade jag med mig lite arvegods. Visst har jag fyndat en hel del loppisgrejor, det är otroligt roligt att leta sånt. Men inget kommer in här om det inte passar – inte ens en liten kaffekanna.

Författaren Karl Erik Forslund som skrivit många böcker om Dalarna beskriver i en av dem Kungs med följande ord: ”En liten värld för sig, långt bort i världen.”

– Visst är det vackert. Han beskriver också landskapet som det var på den tiden. Eftersom Kungs var en bondgård var landskapet här mycket mer öppet än vad det är i dag. Det låg beteshagar runtomkring och jag kan tänka mig att rönnen och häggen blommade så intensivt och att det var som att vandra i en vit kaskad av dofter, säger Kristina.

Inget kommer in här om det inte passar – inte ens en liten kaffekanna

Av dessa förutsättningar har Jens och Kristina skapat en trädgård som de som deltar i ortens organiserade vandringar gärna stannar till vid.

Sen var det ju det där med björnarna. Det är som om de smyger runt knuten, återkommer i alla berättelser – alltid på lite lagom avstånd.

– Det finns gott om björn här. Varje vår när vi kommer på besök ser vi spåren. Oftast som spillning någonstans på tomten, ibland har de rivit runt i någon hög. Förra sommaren kom Jens tillbaka efter hundpromenaden och sa att han hade hört en ko i närheten. Men han såg lite konfunderad ut, för kon hade ändå låtit lite konstigt. När grannarna berättade att de sett en björn samma dag förstod vi ju att kon inte alls var en ko. Man brukar ju säga att björnen ”råmar”, säger Kristina.

Det ger onekligen lite spänning åt historien.