NEW YORK

Ett ödesdigert beslut. Ett amatörmässigt misstag. En världsfrånvänd och totalt felaktig granskning. Nej, kritiken lät inte vänta på sig när Standard &Poor’s (S&P) sänkte USA:s kreditbetyg förra fredagen.

3

personer på Standard & Poor's kopplas till det beslut som ledde till kreditnedvärderingen.

Det hårt ansatta kreditvärderingsinstitutet dröjde dock inte länge med att slå tillbaka – om något så kan det bli tal om ytterligare sänkningar för världens största ekonomi lät det plötsligt. Nedgraderingen borde dessutom, dundrade S&P, knappast komma som en överraskning för den som har bemödat sig med att lyssna på företagets åsikt.

Ändå var det precis vad beslutet gjorde.

Visserligen hade det viskats under flera veckor om kreditvärderingsinstitutens hot om att plocka fram suddgummit och göra det nästintill otänkbara – att klottra dit ett försämrat kreditbetyg på världens största ekonomi. Men att farhågorna skulle förverkligas var det inte många som trodde – kanske allra minst sedan ratinginstituten Moody’s och Fitch låtit toppbetyget förbli intakt sedan politikerna i sista stund enats kring skuldtaket och budgetunderskottet.

Det var just då som en grupp analytiker inom den tredje stora kreditvärderaren valde att skrida till verket. Den för några år sedan otänkbara nedgraderingen var verklighet. Och marknaderna reagerade därefter. När handeln öppnade på måndagen upplevdes de största börsrasen i USA sedan finanskrisen.

Den kommitté på Standard & Poor’s som beslutar om USA:s kreditbetyg är hemlig. När SvD Näringsliv kontaktar den kritiserade kreditvärderaren är svaren kortfattade. Cathrine Mathis, talesperson för S&P, vägrar att svara på vilka som ingår i gruppen och låter också förstå att deras namn aldrig kommer att offentliggöras. Företaget vill inte heller svara på hur många personer som tog beslutet att sänka USA:s betyg, inte heller om det skedde i total enighet.

Innan finanskrisen bröt ut var det inte många på Wall Street som nämnvärt brydde sig om ratinginstituten och deras arbete. Nu är situationen den motsatta.

Allt Cathrine Mathis har att ge till svar på SvD Näringslivs många frågor är att en typisk kommitté består av fem till nio personer, att beslutet att höja eller sänka ett betyg tas genom majoritet och att alla analytiker som arbetar med dessa frågor har genomgått en särskild tvåstegsutbildning inom företaget. Det ska göra dem kompetenta nog att tackla frågor som dessa.

Via amerikanska nyhetsmedier och bloggar har dock tre personer kunnat kopplas till beslutet. Och de har alla fått se det vina kring öronen den senaste veckan.

Den första är David Beers, chef för den avdelning som hanterar statslån. Den andre är Nikola Swann, analytiker med ansvar för USA, Kanada och Bermuda. Och den tredje är John Chambers, verksamhetschef på S&P. Det är också han som utåt sett oftast har fått försvara det sänkta betyget – något som har resulterat i att John Chambers vid otaliga tillfällen har fått benämningen ”USA:s just nu mest hatade man.”

Trion är, enligt New York Times, placerade i olika länder runt om i världen, har spenderat merparten av sina karriärer inom ratinginstitutet, sätter stor stolthet i att vara totalt fristående och anser att det ibland finns något hedersvärt i att gå emot strömmen. Det är också det sistnämnda som analytikergruppen har överdrivit i det här fallet, hävdar kritikerna. Och de är många.

Standard & Poor’s attackeras just nu minst lika hårt som under 2008. Precis som då handlar det om att ratinginstitutet inte ska ha gjort sitt jobb: Inför finanskrisen misslyckades kreditvärderaren med att fånga upp de växande reella kreditriskerna på bolånemarknaderna – nu anklagas de för att på ett felaktigt, och till vissa delar onödigt, sätt granska USA.

Motståndarna anser att S&P enbart ska granska hur troligt det är att en låntagare inte ska kunna betala tillbaka sina skulder. Det ska inte, som nu skett, ta det politiskt infekterade klimatet i beräkningarna.

När Barack Obama talade under måndagen – och menade att USA alltid kommer att förtjäna AAA i kreditbetyg – lät han inte bara förstå att han delade den åsikten, presidenten tycktes också smått uppgiven kring aktörernas arbete.

Budskapet som sipprade fram var att Standard & Poor’s arbete var onödigt, främst för att ingen hade bett om det. Till skillnad från när ratinginstituten bedömer ett företag så bedöms inte USA på order av sig självt. Landet slipper också betala för en granskning, vilket företagen måste göra.

Innan finanskrisen bröt ut var det inte många på Wall Street som nämnvärt brydde sig om ratinginstituten och deras arbete. Nu är situationen den motsatta. Därför kan man tycka att det borde vara hög status att arbeta på en kreditvärderare men sanningen är snarare motsatsen.

De mest framträdande personerna väljer inte sällan att ta chansen att lämna för någon av finansmeckats tyngsta aktörer, redo att utnyttja sina kunskaper om sin före detta arbetsgivare, vittnar SvD Näringslivs källor om.

Den nuvarande krisen har rest många frågetecken kring hur lämpligt det är att Fitch, Moody’s och Standard&Poor’s sitter på ett oligopol på marknaden. Aktörerna är omöjliga att ta sig förbi för ett land eller företag som vill låna pengar. Röster har höjts runt om i Europa för att trions ställning borde brytas ned. Den åsikten har även spridit sig till andra platser runt om i världen.

Samtidigt föreslår vissa att ett namnbyte kanske kunde vara på plats för åtminstone den hårdast ansatta aktören. Stryk Standard & Poor’s manar humoristerna och döp i stället om företaget till A poor standard.