TROMSØ På den årliga konferensen Arctic Frontiers, som arrangeras av Tromsø Universitet, deltar forskare, anställda inom oljeindustrin, miljöorganisationer, politiker och representanter från urbefolkningarna som bor i områdena närmast Nordpolen.

Kan investeringar för hundratals miljarder kronor verkligen genomföras utan att lokalsamhällen förändras till oigenkännlighet och utan risk för miljön?

– Den norska regeringen kan inte fatta beslut om att det blir åter- verkningar från oljeverksamheten. Men om jag vore ni skulle jag gripa tag i möjligheterna med bägge händerna, sa den norska oljeministern Ola Morten Boe när han talade till konferensen.

– Som en av de ungdomar som lever här i Nordnorge och som du använder som ett argument för att öka oljeverksamheten – kan du förstå att vi tycker att ett rikt land som Norge borde tänka längre än så – att vi helt enkelt inte vill ha oljeindustri här, sa Marie Storli, som leder organisationen Natur og Ungdom i Tromsø.


Det är flera skäl till att oljeverksamheten ökar kraftigt i Nordnorge, som hittills har varit relativt opåverkat av oljeindustrin. Undantaget är Hammerfest, där det byggts en anläggning för att kyla ned naturgasen från Snövitfältet.

Trots många borrhål var det länge mycket magert med oljefynd. Det första oljefältet hittades av italienska Eni år 2000. Det hade optimistiskt döpts till Goliat, men oljan och gasen i fältet motsvarar bara en sjättedel av energin i Snövitfältet, eller 100 miljoner fat oljeekvivalenter.

Eni bygger nu en flytande produktionsanläggning i Sydkorea och bogserar den runt halva jorden till Barents hav. När produktionen kommer i gång 2013 kommer oljan att lastas på fartyg till havs. Effekterna för Nordnorge blir blygsamma, Eni kommer inte att sysselsätta mer än 17 personer i landsdelen.


Men i april i fjol gjorde Statoil det som koncernchefen Helge Lund då kallade för det viktigaste fyndet på tio år, Skrugardfältet. Det ligger femton mil norr om Snövit och innehåller 200 miljoner fat olja. Strax före jul meddelade Statoil att det hade borrat i en tvillingstruktur i samma område som kallas Havis. Den var också full av olja. De två fälten beräknas nu innehålla 400–600 miljoner fat olja.

Andra oljebolag kämpar nu om att få borra i Barents hav. När oljedepartementet frågade oljebolagen var de vill leta efter olja, föreslog de 228 olika block. 75 procent av dessa, eller 181 block, ligger i Barents hav.


Vilka block som regeringen bjuder ut kommer att avgöras i vår. Tillstånden kommer att delas ut 2013. I hälarna på oljebolagen kommer företag som Aker Solutions, som öppnar ett kontor i Tromsø med 300 anställda.

I fjol blev också Norge och Ryssland eniga om var gränsen mellan de två länderna ska gå i Barents hav. Det öppnar ett 87000 kvadratkilometer stort område på norsk sida där det kan letas senare, och ett lika stort område på rysk sida. Kontrasten mellan de två länderna är slående: Medan det är 37 oljebolag som konkurrerar på norsk sida, fick ryska Rosneft ensamrätten att leta i hela det ryska området.


Företaget Gassco, som äger och driver alla de norska naturgasledningarna, lade i januari i år fram ett förslag om att det bör byggas en 1000 kilometer ny ledning från Barents hav till det existerande rörledningsnätet i Nordsjön. Ett alternativ är att bygga ytterligare en anläggning för LNG (liquified natural gas), vid sidan av den existerande i Hammerfest.

– Det handlar om investeringar på hundratals miljarder kronor. Det är nu Europa bör ge en signal om de är intresserade av mer naturgas eller inte genom de policydokument för energiförsörjningen som skrivs i EU. Viktiga medlemsländer som Tyskland, Frankrike och Storbritannien håller också på att revidera sin energipolitik, säger Ola Borten Moe, till SvD Näringsliv.