Efter 2000-talets överflöd av krediter stramas tillgången åt och sparsamheten återuppstår. Och de gamla ”tråkiga” affärsbankerna med inlåning från allmänheten får en betydligt större roll. Finansmarknadens innovatörer får använda sin kreativitet på annat håll.

Helgen 13–14 september satt tre av USA:s ekonomiska tungviktare – finansminister Henry ”Hank” Paulson, centralbankschefen Ben Bernanke och Timothy Geithner, chef för Feds New York-region som övervakar Wall Street – i ett av många krismöten.

De fattade ett djärvt beslut. För djärvt, visade det sig.

Av affärsmoraliska skäl var det, mer än ett år efter det att stormen på finansmarknaden bröt ut, dags att låta marknadsekonomin kräva sitt första offer. Annars var risken stor för att investerare och andra proffsaktörer skulle få för sig att staten alltid stod beredd att rycka in så snart ett finansföretag hamnade i blåsväder. Och, i framtiden, ta ännu större risker – på skattebetalarnas bekostnad.

Lehman Brothers, den minsta av Wall Streets fyra kvarvarande stora investmentbanker, fick gå under. Måndagen den 15 september inställde företaget betalningarna. Och finansmarknaden greps på nytt av panik. Redan dagen efter tvingades Fed och finansen att med gemensamma krafter rädda landets största försäkringsbolag, AIG, som hotades av gigantiska förluster på exotiska värdepapper.

Lehmankraschen är en av nyckelhändelserna i den finanskris som av många betecknas som den värsta sedan 1930-talets depression och som de senaste veckorna också svept in över Europa med full kraft.

Men det hela började bra mycket tidigare. En startpunkt kan vara den 11 september 2001. Terrorattackerna mot Manhattan och Washington skakade inte bara världen politiskt utan även ekonomiskt.

USA befann sig i en recession. Till det las chockeffekten från 9/11. Federal Reserve svarade med en serie räntesänkningar för att inte botten skulle gå ur ekonomin.

Så långt följde utvecklingen läroboken. Men vad som sedan skedde stämde inte alls med tidigare erfarenheter. USA-ekonomin började så sakta repa sig. Tillväxtkurvan pekade uppåt. Men trots det sjönk inflationen – åtminstone såsom den mäts traditionellt i form av priserna på varor och tjänster.

Det stora ”spöket” 2002 var deflation. Och Fed fortsatte att sänka sin ränta till extremt låga 1,0 procent sommaren 2003. Där fick den ligga kvar ett helt år, trots att USA och resten av världen hade högkonjunktur.

Det var inte bara de centralbanksstyrda, korta räntorna som var rekordlåga. Även långa räntor, som sätts på kreditmarknaden, var så nerpressade att dåvarande Fedchefen Alan Greenspan så sent som i februari 2005 betecknade dem som en gåta (”conundrum”).

Även här i Sverige talade man om ”en ny ekonomi”. Den accelererande globaliseringen – som bland annat avspeglat sig i en explosiv ökning av valutahandeln över gränserna (se diagram) – i kombination med en ”utbudschock” i form av billiga varor från Kina, Indien och andra utvecklingsländer satte press på konsumentpriserna världen runt.

Samtidigt fick världen ett sparöverskott (”savings glut”, med Bernankes ord i ett ofta citerat tal 2005). Exakt vad som skapade det diskuteras fortfarande bland fackekonomerna. Men det fick otvetydiga resultat: Kapitalströmmarna vände och började gå från utvecklingsländerna till i-världen.

Världen – och framför allt USA – badade i pengar. Billiga pengar.

Det är en farlig mix. Någonstans tar pengarna vägen. Runt millennieskiftet gick de till hajpade it-aktier. Den här gången till bostadsköp.

Inflationen var inte död, alltså. Den tog bara en annan väg: Till fastighetsmarknaden.

Från januari 2000 till juni 2006 mer än fördubblades de amerikanska villapriserna enligt S&P Case/Shillers index över prisutvecklingen i USA:s 20 största regioner. Och utvecklingen var densamma i många andra i-länder – inte minst i Europa och även i Sverige.

Det sådde en föreställning om att ”huspriser bara kan gå upp”. Och det utnyttjades i USA av hänsynslösa finansinstitut och bostadsmäklare som konstruerade lån med låga ingångsräntor som hushåll med svag köpkraft bara hade råd med så länge priserna steg (s.k. subprimelån).

Ett klassiskt pyramidspel. Som alla idag fördömer som befängt men som få – inklusive politikerna i kongressen och Fed – opponerade sig emot innan det var för sent.

Till det kom ”finansmarknadens stora innovation”: Värdepapperiseringen.

Bolån med olika risker las ihop i en hög. Sen skivades högen upp igen i mindre bitar som såldes till investerare i form av nya värdepapper – i bland i flera led.

Grundtanken var enkel och logisk. Genom att dela upp lånen kunde man sprida riskerna och nå fler placerare. Hela världen kunde användas som kapitalbas, i en tid då det fanns ett överskott av pengar som jagade avkastning.

I början av augusti ifjol sprack bostadsbubblan. Då inställde American Home Mortgage, ett av USA:s största fristående bolåneinstitut som satt på en stor portfölj av subprimelån, betalningarna.

Fastighetspriserna i USA hade visserligen börjat falla redan ett drygt år tidigare. Men det var institutets kollaps som, helt plötsligt, satte sökljuset på den väldiga mängd av osäkra bolån som givits till villaköpare som i en marknad med fallande priser och stigande räntor inte klarar betalningarna.

Då blottades också värdepapperiseringens baksida. Papperen hade köpts av placerare/finansföretag som inte hade någon aning om de ursprungliga bolåntagarnas betalningsförmåga.

Placerarna gjorde ingen egen riskbedömning utan förlitade sig på de ”betyg” på lånen som utfärdats av stora kreditvärderingsinstitut som Moody's och Standard & Poor's. Och de betygen har i många fall visat sig vara helt missvisande. Säkra papper har i praktiken varit högrisk.

Dessutom var papperens konstruktion i många fall så komplicerade att inte ens de högbetalda aktörerna på marknaden begrep sig på dem.

Så är läget idag.

Ingen vet fortfarande vilken bank, vilket finansinstitut eller annan placerare som har portföljen fylld av ”skämda” värdepapper som är potentiella kreditförluster. Eller vad papperen som de sitter på egentligen är värda. Eftersom det inte finns någon marknad för dem finns det heller inget pris.

En nästan måttlös riskaptit har följts av ren riskrädsla. Bankerna vågar inte göra affärer med varandra. Ingen vet vem som står näst i den akuta kriskön. Och det gäller även stora och välrenommerade bankkoncerner. Krisen ”diskriminerar” ingen.

Staten/skattebetalarna har tvingats gå in och rädda den ena storkoncernen efter den andra – eller hjälpa till när företag har tagits över av andra.

De amerikanska bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac är amerikanska exempel, Northern Rock och Bradford & Bingley brittiska. JP Morgan har tagit över Merrill Lynch medan Goldman Sachs och Morgan Stanley frivilligt har gett upp sin status, och sin ekonomiska frihet, som investmentbanker. Fortsättning följer. Inte minst i Europa.

Och framtiden?

I kort perspektiv ser det dystert ut. Internationella Valutafonden (IMF) spår i veckans stabilitetsrapport att de samlade, globala, kreditförlusterna kommer att landa på ofattbara 1 400 miljarder dollar (nästan 10 000 miljarder kronor). Det är mer än dubbelt så mycket som finanssektorn hittills skrivit av eller gjort reserveringar för.

Fler företag kommer att falla, alltså. Och prognosmakarna har bara börjat skriva ner sina tillväxtscenarier. En världsrecession väntar.

På längre sikt – när finansmarknaden väl stabiliserat sig – kommer den säkert att se rätt annorlunda ut. Och det kommer att få sina rent praktiska konsekvenser för envar – privatpersoner, företag och hela, nationella ekonomier.

• Efter Slösa (åter)kommer Spara.

Såväl hushåll som företag och – inte minst – finansbranschen själv kommer att bli avsevärt försiktigare. För bostadsköpare och konsumenter blir det inte längre möjligt att på samma sätt som förut ”låna till sista kronan”. Kraven på att spara till kontantinsatser ökar.

Med stigande räntor ökar också intresset för att amortera lån. Det gäller även företagen. Och när det blir svårare att ”tjäna pengar på pengar” måste företagen se till att de gör sin vinst på kärnverksamheten.

• Regelverket skärps. Finanskrisen har tydligt visat att det finns stora revor i myndigheternas övervakning. Tuffare krav på finansaktörerna – bland annat i form av högre krav på eget kapital – och ökad samordning mellan länderna väntar, precis som efter 1930-talskrisen.

• Affärsbanker med inlåning från allmänheten flyttar fram positionerna i den stora strukturomvandling som bara har börjat. Ett tydligt tecken: Wall Street har inte en enda betydande investmentbank kvar.

• ”Guldregnets” dagar är över. Bonussystem och andra belöningsformer i finanssektorn kommer att stramas åt. Det är ett starkt krav från de väljare/skattebetalare som nu löser ut finanssektorn. Det visar, inte minst, den heta debatten inför förra veckans räddningspaket i USA.

”En sådan, mer konservativ finansieringsmodell kommer troligen att leda till lägre investeringar och BNP-tillväxt än den vi sett de senaste två decennierna. Men, om inte regleringarna blir alltför långtgående, borde det kompenseras av en större finansiell stabilitet”, summerar Deutsche Bank i ett analysbrev.