Ja till ett stödpaket som enligt många, inte bara i Tyskland, strider mot ”no-bail-out-klausulen” i EU och riskerar att undergräva valuta-unionen. Varför denna medgörlighet? Förmodligen för att pressen har blivit för stor. Merkel är en pragmatiker som iskallt bedömer möjligheterna att lyckas eller misslyckas. Prestige är hon ointresserad av.
Kritikerna i Tyskland skummar av ilska.
– Lika bra att låta Bundesbank börja trycka D-markssedlar igen, mullrar affärstidningen Börsen-Zeitung i en kommentar som slutar med att beskriva Greklandshjälpen som ett europeiskt syndafall.
Vi har sett det förr. Uppbragda tyska politiker, jurister och publicister som pockar på lagens bokstav. På 1990- talet var det professorerna i nationalekonomi Wilhelm Hankel och Wilhelm Nölling som hos tyska författningsdomstolen klagade mot själva valutaunionen.
Domstolen avvisade klagan. Men förklarade: Detta gäller bara så länge EMU upprätthåller principerna om monetär stabilitet.
Sannolikheten för att en juridisk process inom överskådlig tid ska stjälpa valutaunionen är minimal. Författningsdomstolen kommer att lämna över ärendet till Europeiska unionens domstol som i sin tur torde returnera frågan till tyskarna – och allt det där kommer att ta tid.
Hotet mot EMU kommer från ett helt annat håll. Greklandsstödet är en signal till alla andra i valutaunionen att budgetdisciplin inte är nödvändig. När det kommer till kritan hjälper EU-kamraterna. Detta sår frön till nya kriser.
Nyktert konstaterar investmentbanken Morgan Stanley: Sannolikheten att Tyskland överger euron och inför en starkare valuta har ökat.
