Det finns inget annat land i Europa som är lika upprört över Greklandskrisen som Tyskland. Varje dag toppar ämnet de tyska nyhetssajterna, och det skrivs spaltmeter i tidningarna. Anledningarna är två, och de hör som allt annat i Tyskland ihop med andra världskriget.
Fram till slutet av 1990-talet betedde sig Tyskland likadant i EU som i alla internationella sammanhang ända sedan kriget – man plockade upp notan och var glad för att man fick sitta med vid bordet. Sedan blev Gerhard Schröder förbundskansler, och han bad varken om ursäkt, eller tyckte att han skulle vara tacksam för att han fick äta middag med de övriga herrarna. En inställning som har förstärkts med Angela Merkel vid rodret. Numera tycker inte tyskarna att man ständigt måste stå med mössan i hand, och i Tyskland hör man ofta folk fnysa missnöjt om att landet ”minsann är betalningsvärldsmästare” och alltid måste stå för kalaset.
Den andra anledningen bottnar också i pengar, men här handlar det om vad tyskarna själva har genomlidit. Efter återföreningen för över 20 år sedan var det den tyska ekonomin som krisade. Miljarder pumpades in i forna öst, tillväxten stod och stampade under större delen av 00-talet, och de tyska arbetarna gick med på att hålla lönerna nere samtidigt som produktiviteten ökade.
En interndevalvering, och ett bett i det sura äpplet, som man nu förväntar sig att även greker tar en rejäl tugga av.
Kanske bildas det snart en tysk motsvarighet till den grekiska protestföreningen ”Vi betalar inte”. Fast den här gången med tillägget ”Vi betalar inte – för Er”.
Kom i så fall ihåg var ni läste det först.
