ATEN. Alldeles intill parlamentet där regeringen Papandreou förtvivlat försöker piska igenom drakoniska sparpaket för att skrapa ihop utländskt stöd har en brokig tältstad slagits upp. På banderoller kan man läsa ”Jag har inga skulder, jag betalar inte, jag säljer inte” – en protest mot regeringens planerade privatiseringar på 50 miljarder euro.

På gräsmattan framför ett jättelikt indiantält håller en grupp ungdomar på med yoga. Vid ingången står det: ”Lämna skorna utanför, ta med ditt hjärta” och ”Dance, Dance, Dance.”

– Vi mediterar kollektivt för att frisätta positiv energi som ska förändra Grekland, berättar 32-åriga Paul Karavovlias, en kraftig ung man med vildvuxet svart skägg.

Politik är han inte intresserad av. Men liksom alla andra som tältar här i hjärtat av Aten, de flesta sedan 25 maj, vill han inte bara sitta hemma och vänta på vad regeringen ska hitta på.

På torget möts vänsteraktivister, anarkister, hippies, högerextremister och framför allt oorganiserade ungdomar som är besvikna och arga, som upplever att de får betala priset för föräldragenerationens konsumtion, en groteskt uppblåst statsapparat och vardagskorrupta politiker som byter tjänster mot gentjänster.

– Vi har kanske inga lösningar. Men vi är åtminstone här och visar att vi inte bara kommer att svälja politikernas medicin, fräser 23-åriga Maria som studerar arkitektur och redan nu vet att sannolikheten att få ett riktigt jobb, är lika stor som att hitta en förmögenhet på gatan.

Ungdomsarbetslösheten i Grekland ligger nu på drygt 36 procent, nästan lika mycket som i Spanien där en förlorad generation unga välutbildade spanjorer diskar, städar eller hoppar från praktikplats till praktikplats och sällan tjänar mer 5000–7000 kronor i månaden.

I Spanien där Socialdemokraterna håller i rodret, precis som i Grekland, är i dag nästan 45 procent av ungdomarna i åldern 16–24 år utan jobb. Och två tredjedelar av dem som har jobb får nöja sig med en tidsbegränsad anställning. Få har råd att flytta hemifrån, än mindre bilda familj och skaffa barn.

Maria som på Syntagmatorget ansvarar för en daglig radiosändning för demonstranterna både på webben och på FM-radio är politisk aktiv i en av Greklands många grupper på yttersta vänsterkanten. Men till protesterna på torget kommer hon inte som partimedlem. Politiska ungdomsgrupper är bannlysta och partipolitisk propaganda uppskattas inte. Ingen ska kunna använda rörelsen för sina egna syften.

I stället organiseras protesterna i en mödosam och tidskrävande direktdemokratisk process. Köksgruppen som i jättelika kärl lagar mat till tältlägrets invånare håller varje eftermiddag möten där alla får vara med och diskutera och bestämma. På samma sätt organiserar sig sjukvårdsgruppen, multimediagruppen och alla andra som deltar i protesterna. På ett stormöte varje kväll presenteras och diskuteras besluten innan de slutligen godkänns av hela protestkollektivet.

Att denna heterogena rörelse fungerar utan ledare, utan hierarki och utan fasta former skiljer den från både fackföreningsrörelsen och den politiska vänstern som har tagits på sängen av de spontana protesterna. Demonstranterna har i sin tur inte mycket till övers för fack eller partier, oavsett partipolitisk färg.

– Fackets ständiga demonstrationer står mig upp i halsen. Det är bara en tom ritual, säger 23-årige studeranden Christos som är klädd i tunna vita byxor och har överkroppen fylld av tatueringar med bokstäver och slingrande ormar.

Faktum är att många greker ser fackets protester och strejker som de privilegierades försök att hålla fast vid en politik som i åratal gynnat framför allt de offentliganställda.

– Facket kämpar för status quo, säger Yannis Stournaras, chef för tankesmedjan IOBE. Men alla vet att det inte går längre. Vad vi har att välja mellan är sparande eller konkurs, reformer eller undergång.

Ungdomarna på Syntagmatorget vägrar att acceptera att detta skulle vara det enda valet Grekland står inför. Deras krav – det enda som hela denna brokiga skara har kunnat enas om – är att regeringens svångremspolitik inte genomförs.

– Den är orättvis och djupt omoralisk, säger 23-åriga arkitekturstuderanden Maria. Det måste finnas en annan lösning!

Ungdomarna i Aten är fast beslutna att stanna tills sparpaketen är skrotade. Protesterna i Madrid har däremot ebbat ut sedan polisen häromdagen röjde tältlägret på Puerto del Sol. Men de fortsätter i andra spanska städer och sprids till London och Paris.

Gemensamt för alla som deltar är att de inte längre förväntar sig något av politikerna. Deras kritik riktar sig mot det ekonomiska systemet. Och till skillnad från tidigare allt mer också mot Europeiska Unionen – institutionen som Sydeuropas ungdomar länge fäste sina största förväntningar vid.