BONN Misstänksamheten sitter djupt bland Greklands långivare. ”Vi får inte kasta nya pengar i ett bottenlöst hål”, varnade häromdagen Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble och antydde att grekerna borde skjuta upp det planerade parlamentsvalet i april och i stället utse en expertrege-ring som i Italien.

Reaktionerna från Aten lät inte vänta på sig.

– Vem är denna Herr Schäuble som förolämpar Grekland, dundrade i torsdags landets 82-årige president Karolos Papoulias som var utom sig av ilska.

Wolfgang Schäuble, det vet alla, är en av den tyska regeringens mest glödande EU-anhängare. Dessutom en av Europas mest erfarna politiker. När en veteran som denne öppet visar sin misstro mot Greklands politiska ledning är det inte gripet ur luften.

150

tusen jobb i den grekiska offentliga sektorns ka bort fram till 2015, enligt den grekiska regeringens sparpaket.

Plågsamma veckor av taktikspel i Aten har man vant sig vid. Mer oroväckande är rapporterna från trojkan med representanter för EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden.

Uppgifterna som läcker till medierna är sammantaget ett svidande underbetyg för den grekiska sparpolitiken. Målsättningen att pressa ned statsskulden till 120 procent av BNP fram till 2020 är enligt dessa helt orealistisk. Internationella Valutafonden anser dock att 120 procent är gränsen för att landet ska kunna överleva på finansmarknaderna – och enligt statuterna därmed en förutsättning för nytt IMF-stöd.

I Aten pågår nu febrila försök att i sista sekunden skrapa ihop 325 miljoner euro för att höja besparingarna i år till 3,3 miljarder euro. Grekiska regeringen försäkrar att man har lyckats, men kritiker hävdar att en stor del av besparingarna bara finns på pappret. Dessa motverkas dessutom av kräftgången i ekonomin som pressar upp statens utgifter i trygghetssystemen och samtidigt sänker både efterfrågan och skatteintäkterna.

Sparpaketet som eurogruppen nu ska ta ställning till innehåller en rad drastiska åtgärder. Enbart i år ska 15000 jobb i den offentliga sektorn försvinna, fram till 2015 hela 150000. Minimilönen sänks med 22 procent till 586 euro, närmare 5300 kronor, men den betalas dock ut 14 gånger om året. Pensionerna sänks med 10–15 procent.

Till det ska läggas besparingar i försvarsbudgeten, sänkta transfereringar till kommunerna och kraftiga nedskärningarna i sjukvården på cirka en miljard euro i år.

Problemet är att omvärldens möjligheter att påverka Aten avtar dramatiskt i samma ögonblick som det nya stödpaketet beviljas .

Till de långsiktiga åtgärderna hör en utförsäljning av statsföretag och statliga fastigheter som enbart i år ska inbringa 4,5 miljarder euro och fram till 2015 tre gånger så mycket. Frågan är dock vem som ska satsa miljarder i ett land som riskerar att få lämna eurozonen.

Många av de statliga företagen hålls dessutom i ett järngrepp av fackföreningar som helst vill bevara allt som det är.

I eurogruppen finns det flera länder – i första hand Tyskland, Nederländerna och Finland – där många regeringspolitiker anser att en grekisk konkurs möjligen vore det bästa både för Grekland och för eurozonen.

– De leker med elden, varnade häromdagen Greklands finansminister Evangelos Venizelos.

Faktum är att ingen med säkerhet kan förutsäga konsekvenserna av en grekisk konkurs. Blir det en bankkrasch och oroligheter i Grekland? Kan man förhindra en löpeld som sprider sig till Portugal, Spanien och Italien? Det påminner om en riskfylld hjärtoperation utan bedövning och utan garantier för ett tillfrisknande.

Angela Merkel som är en försiktig politiker är djupt skeptisk till ett sådant vågspel. Hennes strategi bygger i stället på piska och morot för att få grekerna att uppfylla sina löften.

Problemet är att omvärldens möjligheter att påverka Aten avtar dramatiskt i samma ögonblick som det nya stödpaketet beviljas och i anslutning till detta de privata långivarna går med på en 50-procentig nedskrivning av lånen. Då är den hotande konkursen avvärjd och Grekland kan betala tillbaka 14,4 miljarder euro som förfaller till betalning den 20 mars.

Parlamentsvalen i april är nästa stora utmaning. Kommer en ny regering att acceptera uppgörelsen eller försöka omförhandla, urvattna eller förhala? Kommer partierna på den extrema höger- och vänsterkanten att rida på en våg av ilska och antieuropeiska stämningar? Tänkbart är också att valet ger de politiska ledarna ett starkt mandat att reformera landet och tvingar rivaler att samarbeta.

Vårens riktiga rysare är dock inte det grekiska parlamentsvalet. Den 6 maj avgörs vem som blir Frankrikes nästa president: Nicolas Sarkozy eller socialistpartiets kandidat François Hollande som i valrörelsen kräver att den nya fiskalpakten i EU omförhandlas och som är ett rött skynke för Angela Merkel. I det senare fallet lär den för EU avgörande tysk-franska motorn gå på tomgång ett bra tag.