När solen går upp över Mykonos och lyser upp de vitkalkade husen som klättrar på kullarna förstår man varför turister från hela världen flockas till denna magiska ö. I bukten ankrar kryssningsfartyg och segelbåtar, längre bort ligger öar och kobbar som utslängda i ett glittrande blått hav.

Under de avgörande tre sommarmånaderna sväller befolkningen från drygt 10 000 till 70 000. Grupper av engelsmän, tyskar, italienare och spanjorer tar över i de pittoreska gränderna, för sedan ge sig ut i ett dunkande hett nattliv.

– My friend, turisterna är det enda vi har. Slutar de att komma är det slut på Mykonos, säger 54-årige butiksägaren Makis Kontizas med ett bittert skratt och dunkar mig i ryggen.

I den lilla affären ligger högar av kläder, sjalar och färgglada dukar. På gågatan utanför trängs solbrända turister i shorts och sandaler. Men butiken är gapande tom.

– Visst kommer det folk och tittar. Och visst är det några som köper. Men plånboken sitter inte lika löst som förr, klagar butiksägaren som redan ligger efter med avbetalningarna på huset.

Turistnäringen är motorn i den grekiska ekonomin med nästan en femtedel av sysselsättningen, närmare 18 procent av landets bruttonationalprodukt och 15 miljoner utländska besökare varje år.

– Grekland är fantastiskt för en barnfamilj. Men jämfört med exempelvis Turkiet är det nog en bit dyrare, säger 35-årige Karl när han senare studerar matsedeln i strandserveringen.

En färsk sammanställning av tyska motormännen ADAC som har jämfört typiska turistutgifter som hyran för en solstol eller priset på glass och solskydd visar att Grekland fortfarande är billigare än Kroatien, Italien eller Frankrike. Men i Bulgarien, Turkiet och Spanien får man betydligt mer för sina pengar.

Ska vi överleva måste vi hitta på något nytt, inte bara fortsatta i de uppkörda gamla spåren. Annars går det käpprätt åt helvete.

Antanas Nicolas, båtägare.

Vi tar taxibåten till stranden Super Paradise, ett populärt hålligångställe för ungdomar. Dansmusik pumpar ut från mäktiga högtalare. I vita soffor på stranden utanför baren sipprar de unga och vackra på långdrinkar. När det är högsäsong spelar här DJ:s från hela världen fram till morgontimmarna.

– En gång i tiden var det här en guldgruva, säger Antanas Nicolas som äger en av båtarna som går i skytteltrafik mellan stränderna på Mykonos.

Med mäktigt putande mage står han i vattenbrynet och hjälper de unga turisterna att ta sig i land. De kommer fortfarande i skaror. Men Antanas Nicolas säger att lönsamheten sjunker och att det har blivit allt svårare att få det att gå runt.

– Förr var det ingen som betalade skatt. I dag jagar de oss med blåslampa. Ska vi överleva måste vi hitta på något nytt, inte bara fortsatta i de uppkörda gamla spåren.

– Annars går det käpprätt åt helvete, varnar han.

Känslan av att branschen vilar på sina lagrar delas av de grekiska turistföretagens organisation SETE som pekar på att den akuta skuldkrisen som Grekland brottas med har blottlagt djupa strukturella problem.

– Krisen är för oss en chans att korrigera våra misstag och se över en förlegad strategi, menar självkritiskt SETE-chefen Nikos Angelopoulos.

Huvudproblemet är att den grekiska turismen befinner sig i slutfasen av en livscykel som började på 1960-talet när Grekland blev trendigt men fortfarande var ett resemål för individualister. 1970-talet var storhetstiden då massturismen tog fart och familjeturismen utvecklades. Men redan då började kurvorna peka nedåt. Konkurrenskampen blev en kamp om låga priser som Grekland inte hade en chans att vinna.

– Grekland hamnade i en situation där man bara kunde sitta och vänta på att de stora utländska resebolagen skulle lägga ut beställningar. Och i den situationen befinner vi oss fortfarande, säger Theodore Koumelis, chef för turistsajten Travel Daily News.

Följderna har varit drastiska. Medan Greklands marknadsandel i Europa ligger stabilt kring 3 procent och globalt sett minskar, har Turkiet i Europa ökat från 1,7 procent 1990 till 5,5 procent 2009. Kroatien har under samma period har gått upp från praktiskt taget noll till 2 procent. Huvudkonkurrent i närområdet utanför Europa är Egypten som växer så det knakar.

2011 ser ut att bli ett lysande turistår. Men det beror till stor del på att resebolagen och arrangörerna av Medelshavskryssningar i år undviker ett oroligt Egypten och i stället styr över turisterna till Grekland.

– Vi har vunnit tid. Inte mer, menar Theodore Koumelis.

Febrilt försöker nu regeringen i Aten att utveckla en turism med högre kvalitet. Det gäller också att minska beroendet av sol och bad som ger höga bokningar under några få sommarmånader och tomma hotell under resten av året.

Likaså ska Atens attraktivitet höjas. Där möts man i dag av en turismens öken med förvirrande eller icke existerande skyltar på flygplatsen och taxichaufförer som gör allt för att lura skjortan av utländska besökare. Akropolis som är en kronjuvel i den europeiska civilisations arv saknar allt vad modern presentation heter. På väg upp till de antika helgedomarna högt ovanför staden möter vi en strid ström av turistgrupper med guider i spetsen. Kameror klickar i ett när vi passerar resterna av Parthenontemplet och Dionysosteatern.

– De flesta kommer med kryssningsfartygen som ankrar i Pireus. De har en eftermiddag på sig i Aten. Sedan är de trötta, hungriga och törstiga och vill bara tillbaka till båten, berättar guiden Nenna som pustar ut efter en tur med ett sextiotal spanjorer.

Kryssningsfartygen som anlöper Grekland är i själva verket oberoende ekonomier till havs. Av Atens 1,5–1,8 miljoner dagsturister kommer drygt hälften med kryssningsfartyg eller charterresor.

– Det är inte många euro som de spenderar på land, säger Alexis Galinos som är chef för Atens turism- och utvecklingsorganisation ATEDCO.

– Ska vi klara oss måste vi gå nya vägar och utveckla resurser som ligger och slumrar.

Infrastrukturen som byggdes upp under Olympiska spelen 2004 är en av dessa resurser som är praktiskt taget outnyttjade, bortsett från tunnelbanan. Till stor del beror det på att lokala borgmästare och politiker blockerar alla planer på att omvandlar stadier och andra byggnader.

– Grekland måste bli mer förändringsbenäget, manar Alexis Galinos som bland annat vill utveckla konferensturismen och för det ändamålet gärna skulle vilja använda en del av de miljardsatsningar som ligger för fäfot.

Taxichauffören Makis Rafailidis är skeptisk.

– Grekland är en klipparekonomi. Långsiktighet är inte vår styrka. Vi fungerar inte som resten av Europa, säger han och slår ut med armarna i en uppgiven gest.

Professor Yannis Stournaras, chef för det ekonomiska forskningsinstitutet IOBE och före detta ekonomisk chefsrådgivare åt regeringen, håller med.

– Vi är på många sätt en ”post-sultansk” ekonomi med rötter i det ottomanska riket. Vi respekterar inga regler. Och vi föredrar att vara genomsnittliga i stället för att anstränga oss.

Det gäller även för turismen, säger han. Museer som stänger tidigt på eftermiddagen är rena vansinnet. Statsägt land som inte utnyttjas och byggnader som får stå tomma har turistlandet Grekland inte råd med.

Men visst finns det lysande undantag och nytänkande entreprenörer som brinner för att utveckla Greklands unika resurser. En av de mest uppmärksammande satsningarna är naturparadiset Costa Navarino på sydvästra Peloponnesos i närheten av staden Kalamata där sällsynta havssköldpaddor och afrikanska kameleonter skyddas.

Bakom projektet står skeppsredaren Captain Vassilis Constantakopoulos och dennes bolag TEMES som utvecklar lyxhotell med miljö- och naturskydd i fokus. Navarina Dunes som är den första etappen i projektet har en bioklimatisk arkitektur och energin är till stor del geotermisk. I ett samarbeta med klimatforskningscentret BBCC vid Stockholms universitet bedrivs klimatforskning på plats.

– Motsättningen mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd är i dag otidsenligt. Framtidens turism kommer att vara grön turism, tror Captain Vassilis Constantakopoulos.

För turismexperten Theodore Koumelis är det rätt väg att gå. Men det kommer att kräva både tid pengar, något som är bristvara i dagens Grekland som står vid avgrunden.