Aten I entrén ligger travar med flygblad, ihoprullade röda flaggor och affischer som manar till kamp. ”Vi ger inte upp förrän vi har vunnit kampen”, står det på en av banderollerna som visar en knuten näve. ”Bort med tassarna”, heter det på en annan.

Fackförbundet Genops högkvarter i centrala Aten andas klasskamp och militant retorik av ett slag som i större delen av Europa för länge sedan har ersatts av samverkan och gemensamt ansvar.

–Vi har i princip inget emot privatiseringar, klargör ställföreträdande förbundsordföranden Kostas Koutsodimas, en facklig veteran med decennier av strejker och demonstrationer bakom sig.

–Men, säger han och höjer ett varnande finger, vi kommer inte att acceptera att profitgiriga företagare försöker vrida klockan tillbaka till 1980-talet.

I Kostas Koutsodimas värld är regeringens sparpaket och kraven från EU och Internationella valutafonden inget annat än ”en del av en större plan som går ut på att slå sönder den europeiska fackföreningsrörelsen och sänka de anställdas löner och pensioner”.

Genop har svarat på utmaningen med strejker, demonstrationer och elavbrott i större delen av landet. Att Grekland har levt över sina tillgångar och i dag inte längre kan betala löner eller pensioner utan miljardstöd utifrån är för Kostas Koutsodimas ingen anledning att slå in på en mindre konfrontativ väg.

–Strejkerna har redan haft en positiv effekt. Vi är övertygade om att regeringen till slut kommer att ändra sin kurs.

Hur detta ska rädda landet förblir oklart.

Panagis Vourloumis, före detta chef för grekiska telebolaget OTE, skakar förtvivlat på huvudet. Som få andra har han upplevt fackets inflytande i stora statliga bolag.

–Vi befann oss ständigt i krig. Det gick inte en dag utan konflikt, berättar han och säger att större delen av hans tid som företagsledare gick ut på att förhandla om anställningsförhållanden och absurda privilegier som var praktiskt taget omöjliga att avskaffa.

En av dessa förmåner är den extra halvtimme som infördes för årtionden sedan när dieselmotorer i bilar fortfarande skulle förglödas. Denna halvtimme, en kvart före och en kvart efter jobbet, fick de anställda betalt för.

–Och det får de än i dag trots att förglödning för länge sedan har upphört att existera, kritiserar Panagis Vourloumis som avgick för ett halvår sedan. Han hade då varit med om att delprivatisera OTE när Deutsche Telekom 2008 köpte in sig med 25 procent.

–De visste inte vad de gav sig in på, småler den förre OTE-chefen som i dag är rådgivare åt investmentbanken Rothschild och på deras uppdrag letar efter investeringar i det krisdrabbade Grekland.

Många utländska placerare är intresserade, säger Panagis Vourloumis som bor i en ståtlig gammal villa i utkanten av Aten. Men de avvaktar. De är osäkra.

–Än så länge är det ingen som vågar satsa. De saknar förtroende. Och de drar sig för att pumpa in pengar i en ekonomi som fungerar dåligt och där politikerna främst betraktar krisen som en möjlighet att främja sin karriär medan facket lever i en fantasivärld.

En dryg mil västerut, i utkanten av hamnstaden Pireus, ligger kraftverket Keratsini. Det är ett av Greklands äldsta med sovjetisk och italiensk teknik från 1960-talet. Skorstenen reser sig högt över ett slitet industriområde, litet längre bort skymtar de små varven i Perama där arbetslösheten i dag ligger kring 60 procent.

Kraftverket är en av den grekiska arbetarelitens högborgar. Den som arbetar här tjänar bra, går i regel i pension vid 55 och har länge haft såväl 14 månadslöner som otaliga små förmåner som byggts upp under årens lopp.

Stödet för de fackliga ledarna i spetsen för Genop och deras hårda linje är trots detta svagt.

–Vi har en facklig nomenklatura som är en del av maktapparaten, fräser Kostas Papakostantinou, en 46-årig kraftverksarbetare i grön overall som har jobbat i 20 år på kraftverket.

Arbetskamraterna runt kaffebordet grymtar instämmande. Themis Veskoukis, en 50-åring med imponerande kroppshydda och mäktig basröst, lutar sig fram och ryter:

–Vi har alla profiterat i åratal. Men nu är festen slut.

–Låt oss alltså göra det bästa av situationen i stället för att stoppa huvudet i sanden.

Ingen på kraftverket Keratsini – och inte heller hårda kritiker som Panagis Voulourmis – vill gå tillbaka till tiden då fackföreningsrörelsen var svag och utsatt.

Men facket behöver en förnyelse.

–De måste fokusera på vad som verkligen är viktigt. På konkreta saker. Till exempel på hur en kommande privatisering av kraftindustrin ska genomföras så att det blir investeringar och moderniseringar, säger Ilias Panidis som sitter i kontrollrummet på kraftverket.

Notis Mitarchi, det borgerliga oppositionspartiet Nea Dimokratias skuggminister för ekonomi och finanser, attackerar inte helt oväntat regeringen. Men framför allt ser han bristerna i den grekiska ekonomin i ett stelbent system med skyddade yrken, en snårskog av privilegier, mäktiga lokalpolitiker och en byråkrati som får alla beslut att rinna ut i sanden.

Taxistrejken som har pågått i snart två veckor är för Notis Mitarchi ett exempel på hur samhället lamslås av särintressen.

–Hur kan man bara blockera flygplatser och hamnar och skada turismen som är landets viktigaste näring. De borde i stället strejka framför regeringspolitikernas hus, fräser han.

Nea Dimokratia har kritiserats hårt, inte minst utomlands, för att de borgerliga ledamöterna röstade emot sparpaketet i parlamentet i slutet av juni. I stället för att sluta leden unnade sig Grekland en förlamande strid om den rätta vägen ut ur krisen, allt medan landet marscherade spikrakt mot avgrunden.

–Utifrån ter det sig kanske märkligt, medger Notis Mitarchi. Men Grekland håller på att spara sig ännu djupare ner i krisen. Vad vi behöver är inte skattehöjningar som stryper efterfrågan utan sänkta skatter, mer konkurrens och fler investeringar.

–Bra rutet! Men verkligheten är mer komplicerad, säger förre telechefen Panagis Vourloumis.

–Vad som saknas för att någon ska vilja investera i Grekland är tre saker: förtroende, förtroende, förtroende. Annars har vi inte en chans.

m