I engelskan använder man uttrycket “Hit the ground running”, och det är just starta springandes som Frankrikes finansminister Christine Lagarde måste göra när hon börjar sitt nya jobb som chef för den internationella valutafonden IMF på tisdag nästa vecka.

Högst upp på att-göra-listan står i dagsläget enbart Grekland. Det här vet givetvis Lagarde som i sin första tv-intervju efter utnämningen betonade att grekerna behöver politisk enighet och att oppositionen måste gräva ner stridsyxan och “tjäna landet”.

Det mest akuta på Lagardes bord är att se till att nästa del av det grekiska stödlånet betalas ut i mitten av juli, och att Grekland verkligen implementerar det sparpaket parlamentet nu röstat igenom.

IMF har sedan amerikanen John Lipsky tog över det tillfälliga rodret efter Dominique Strauss-Kahn, dragit åt tumskruvarna på Aten rejält. Här kommer Lagarde ha ögonen på sig – intar hon en mildare hållning mot Grekland, kommer hon att få kritik.

Att det blev ännu en europé i ledningen för valutafonden är känsligt i många utvecklingsländer.

Christine Lagarde är juristen som lämnade ett toppjobb som ordförande för den amerikanska advokatfirman Baker & McKenzie, för att komma hem till fransk politik 2005.

Hon har ingen formell ekonomutbildning, vilket hon fått kritik för, men hyllas samtidigt för sina ledaregenskaper och för att hon är en stark förhandlare. Något som annars borde lugna hennes kritiker är att hon var en av de mest pådrivande inom EU för att införa rejäla reformer i samband med det portugisiska och irländska stödlånet.

Det är just det där med hårdförda reformer som är ett av de stora frågetecknen kring Christine Lagarde.

IMF sågs länge som ett nyliberalt fäste, som kallhjärtat tvingade krisande u-länder att göra drastiska nedskärningar utan mänsklig hänsyn. En stämpel som den förre chefen, socialisten Dominique Strauss-Kahn, lyckades göra åtminstone lite suddig i kanterna.

Frågan är hur högerpolitikern Lagarde kommer att agera. Själv har hon vid ett par tillfällen påpekat att hon minsann röstade på socialistpartiets François Mitterrand i det franska presidentvalet 1981.

Kanske är Christine Lagardes ovanligaste drag annars att hon ständigt gör en poäng av att hon är kvinna. Till skillnad från exempelvis Angela Merkel eller Hillary Clinton som helst inte vill att deras kön ska noteras, påtalar Lagarde att det ibland blir lite väl mycket testosteron i maktens korridorer.

– Efter att ha blivit intervjuad för IMF-jobbet i tre timmar av 24 herrar insåg jag att det är bra att saker och ting förändras, sade Lagarde i en intervju med franska TF1, och tillade att hon kan tillföra ett “annat perspektiv och ett och annat skratt”.

Att hon har humor vet vi. Under ett bejublat framträdande i det amerikanska satirprogrammet The Daily Show, mitt under brinnande finanskris, drar Christine Lagarde på en basker på det silvervita håret och säger till programledaren Jon Stewart att hon trodde att han skulle komma dragandes med franska klichéer, och därför ville vara väl förberedd.

Det verkar gälla livet, såväl som politiken, för Christine Lagarde.