2008 var första gången den europeiska gratistidningsmarknaden backade, då med 5 procent. I juni minskade läsandet med 14 procent, rapporterade Newspaper Innovation i förra veckan.
En naturlig förklaring är att vissa tidningar har valt att minska upplagan till följd av nedgången i ekonomin. Fler väljer också att ta sommaruppehåll, vilket påverkar statistiken. Kanske är ett annat skäl att gratistidningarnas storhetstid helt enkelt är över.
Metros lansering för 15 år sedan var en liten revolution i sig. ”Hur ska de klara sig utan att ta betalt?”, mumlade Mediesverige. Men det gick alldeles utmärkt. Så bra att konceptet snabbt rullades ut på andra marknader. Och fler började läsa tidningen, till och med ungdomarna satt med en Metro framför nunan på t-banan. Snabbt, rappt, ungdomligt, och någonting helt nytt.
Sedan dess har det hänt mycket, både internationellt och på hemmaplan. Gratistidningar har startats och lagts ned, vissa bara för att sätta käppar i hjulet för andra. Någon som minns Bonniers Stockholm News och Stenbecks Everyday?
Och det senaste året har slaget om gratistidningsläsarna så gott som avgjorts på den svenska marknaden. I maj 2008 drog sig Punkt SE ur kriget, och City har successivt nedmonterats för att bli ett annonsblad för nöjeslystna storstadsbor, producerat av Bonniers kundtidningsförlag. Kanske en bättre affär, men inte längre en gratistidning i dess ursprungliga bemärkelse.
Alltså är det bara Metro kvar. Men även den sargade segraren har det tufft. I förra veckan meddelades att fyra toppchefer inom koncernen hoppar av, inklusive trotjänaren Sakari Pitkänen. Och i de två senaste officiella mätningarna har antalet läsare minskat kraftigt på sina håll.
Kanske går den snabba, rappa gratistidningseran mot sitt slut. Kanske har läsarna tröttnat på slit och släng-journalistik på samma sätt som slit-och-släng-mentaliteten i lågkonjunkturen och klimathotens tidsålder blivit omodern på så många andra områden.
