Drygt 2000 företag, 30 kommuner och över 1 miljon människor förlitar sig i dag på naturgas, för värme, elektricitet och som råvara. Nationellt är den mindre viktig, men på västkusen är naturgasen bitvis oersättlig. Det intresserade riskkapitalbolaget EQT, som 2009 köpte Swedegas, bolaget som äger stora delar av naturgasnätet.
I oktober, genom en affärsuppgörelse med tyska Eon, tar bolaget över sista delen av nätet. Därigenom får EQT, genom portföljbolaget Swedegas, ett privat monopol på hela den svenska gasinfrastrukturen.
Redan förra året, innan årets förvärv, noterade Swedegas intäkter på 289 miljoner kronor. Vinsten blev 84 miljoner kronor, vilket ger en nettomarginal på över 29 procent.
Trots detta går Swedegaskoncernen som helhet med förlust, och betalar heller ingen skatt. Faktum är att bolagsgruppen förra året fick 24 miljoner kronor tillbaka av Skatteverket. Anledningen döljer sig i koncernens struktur, som exploaterar ett kryphål i den svenska skattelagstiftningen.
EQT har nämligen placerat Swedegas, alltså det svenska naturgasnätet, längst ned i en kedja av åtminstone sex olika holdingbolag. Bara Swedegas har någon verksamhet.
Av övriga bolag, som alla saknar anställda, ligger tre i Sverige, och två i Nederländerna. De holländska bolagen är registrerade på en adress vid Amsterdams flygplats, tillsammans med nästan 100 andra EQT-anknutna företag. Det visar information från upplysningsföretaget Creditsafe.
Högst upp i den synliga delen av bolagskedjan finns ett företag vid namn Baron Coöperatief UA.
Men det finns ytterligare bolag i Swedegassfären. Narob Holding, ett av Swedegas svenska moderbolag, berättar i sin årsredovisning om en skuld till ett koncernföretag vid namn Baron Holding Guernsey I Limited, registrerat på kanalön med samma namn.
Skulden uppgick vid årsskiftet till 764 miljoner kronor, med en årlig ränta på 11,5 procent. Detta är också nyckeln till att koncernen, trots Swedegas goda lönsamhet, går med förlust.
Skulden till det utlandsflaggade moderbolaget ger nämligen den svenska bolagsgruppen en räntekostnad, i fjol 74 miljoner kronor, som nästan helt utraderar vinsten i den svenska verksamheten. Därmed slipper koncernen betala bolagsskatt i Sverige. EQT, som fått ta del av SvD:s uppgifter, menar att upplägget är vanligt internationellt, och att det syftar till att ”optimera lönsamheten”.
–EQT väljer att strukturera ägandet utifrån ett internationellt perspektiv som skapar högsta möjliga lönsamhet för ägarna, säger riskkapitalbolagets presstalesman Johan Hähnel i en skriftlig kommentar.
Vad som händer med pengarna när de väl landar på Guernsey går inte att avgöra, men enligt Skatteverket är det ”osannolikt” att de träffas av någon beskattning. När SvD Näringsliv når bolagsregistret på Guernsey går det inte att ta del av några räkenskaper.
–Bolagen här har ingen skyldighet att offentliggöra sin årsredovisning, säger Alan Bougourd, ansvarig för öns bolagsregister.
Det är EQT:s investerare som i slutändan äger det svenska naturgasnätet, och som är förmånstagare i koncernens upplägg. Men EQT offentliggör dock inte vilka de är, annat än att det rör sig om pensionsfonder och institutionella investerare i och utanför Norden.
Faktum är att inte ens Energimarknadsinspektionen, som övervakar gasledningsnätets ägare, vet exakt hur ägarbilden ser ut.
–Vi försöker grotta oss ned och försöka förstå vem som är de styrande personerna. Vi håller på att begära in uppgifterna för att få en klar struktur. Vi försöker att förstå det här också, säger en källa på Energimarknadsinspektionen.
Bristen på transparens beträffande naturgasnätets ägare motiverar EQT med att investerarna helt enkelt inte vill ge sig till känna.
–EQT publicerar inte enskilda namn då det ofta är ett önskemål från investerare och då EQT investerar privat kapital till skillnad från företag som handlas på publika marknader, skriver Johan Hähnel i ett mejl.
