”Pappa, kan jag följa med till banken, så att jag kan få se alla dina pengar?”, frågade nyligen en femåring jag känner.

Pappans besked att pengarna inte finns på banken, utan att de består av några siffror i en dator togs emot med pingisbollsstora ögon och en bekymrad rynka i pannan.

Det är lätt att lägga huvudet på sned, stryka lite beskyddande över en solblekt pojkkalufs och fnissa generat med en ”Barn, gud-så-gulligt-lite-de-förstår”-min.

Men hur mycket begriper vi egentligen själva om pengar, denna råvara som är en förutsättning för den moderna människans livsstil? Hur många kan med handen på hjärtat förklara exakt vad pengar är och hur de skapas? Tanken kan snabbt få fnisset att fastna i halsen.

Som vanligt när det gäller finansvärlden är nämligen det som borde vara ganska enkelt snårigast av allt.

Det kan vara en poäng att börja från början.


Nästan lika länge som pengar har existerat som koncept i den mänskliga hjärnan har guld spelat en viktig roll. De första guldmynten tillverkades 550 år före Kristus i kung Krösus av Lydiens rike. Guldets dragningskraft har hållit i sig ända fram till idag. Det har knappast undgått någon att vi befinner oss mitt i en global guldrusch. ”Vi köper ditt guld!”, skriker en febrig säljartyp med blekt leende och Brotherskostym från var och varannan reklampelare.

Bara sedan 2008 har guldet stigit från 800 dollar per uns, drygt 31 gram, till över 1900 dollar, även om priset fallit tillbaka något de senaste veckorna.

För att ta reda på varför beger jag mig till ett oansenligt kontorskomplex i Solna. Där sitter Guldcentralen, tidigare en del av svenska Riksbanken, i dag norskägt. Guldcentralen säljer guld i högst fysisk form, mynt och tackor. Omsättningen har exploderat de senaste åren. Vd Christer Granath berättar att köparna tidigare mest bestod av människor på landsbygden med stövlarna stadigt nedborrade i fasta tillgångar som mark och skog. I dag ökar intresset snabbt i storstädernas ljust och fräscht-generation och hos små och stora företag.

– Det verkar vara en nästan nedärvd egenskap hos människan att tillskriva guld ett värde. Om jag skulle landa med en helikopter i en isolerad by i Afrika och hala upp mitt kreditkort är det tveksamt om jag skulle kunna äta mig mätt. Men om jag hade med mig guld är jag ganska övertygad om att jag skulle kunna byta till mig någonting, säger Christer Granath.


Under långa perioder i mänsklighetens historia har också värdet på pengar på något sätt varit knutet till guld. Men för 40 år sedan, den 15 augusti 1971, klipptes banden. Alla kopplingar till guld övergavs då USA hoppade av det så kallade Bretton Woods-samarbetet där världens valutor knöts till dollarn som i sin tur kunde växlas in mot en viss mängd guld. Sedan dess är alla stora valutor helt pappersbaserade. Eller digitala för att vara mer korrekt. Och det är faktiskt detta som får många av Christer Granaths kunder att fylla kassaskåp och garderober med guld.

– Folk har börjat inse att världens monetära system blivit ett slags Monopol där det ständigt trycks nya papperspengar. Det håller inte hur länge som helst och då vill man ha något vars värde består och som man kan hålla i sin egen hand, säger Christer Granath.

Ett sådant uttalande kan få vem som helst att slicka sig nervöst om läpparna. Men om inte guld längre har något med saken att göra, vad bestämmer värdet på pengar?


Svaret måste finnas på Sveriges Riksbank. Bara byggnaden, en svart gnistrande granitkoloss vid Brunkebergs torg i Stockholm indikerar att vi kommit till en institution som sysslar med reella värden. Klart är i alla fall att Riksbanken låter producera de sedlar och mynt som åtminstone landets femåringar förknippar med pengar.

Marianne Nessén, doktor i ekonomi och biträdande chef för avdelningen för penningpolitik, tar emot på sitt arbetsrum. Jag värmer upp genom att fyra av de busenkla frågorna. Redan på den första tar det stopp.

– Hur mycket pengar det finns i Sverige? Det är omöjligt att svara på, säger Marianne Nessén lugnt och fortsätter:

– Hur mycket sedlar och mynt som finns vet vi förstås, det handlar om ungefär hundra miljarder kronor. Men om vi pratar om pengar i vid mening är begreppet otroligt fluffigt och flexibelt. Jag kan inte sätta en siffra på det, säger hon.

Pengar är vad människor kommer överens om är pengar, förklarar Marianne Nessén.

– Jag kan skriva en lapp till mina döttrar att jag är skyldig dem hundra kronor. Det tycker de är ett giltigt betalningsmedel. Men det betyder inte att de kan gå till affären med lappen, för affären har inte samma förtroende för mig.


Tidigare var sedlar ett slags skuldsedel. Det gick att lösa in dem i centralbanken mot guld eller något annat.

– I dag kan det faktiskt vara tomt på andra sidan. Värdet på pengar backas helt och hållet upp av förtroende, säger Marianne Nessén.

Riksbanken besitter den mycket speciella förmågan att skapa pengar. Och inte bara i form av pappersbitar med bilder på döda kändisar. För att förstå hur det går till släpps vi in i det så kallade handlarrummet.

Runt ett långsmalt bord täckt av skärmar sitter en handfull personer. De övervakar betalningssystemet Rix, som är själva blodomloppet i finanskroppen. Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix. Men hur går det egentligen till?

– Såhär, säger Per Kvarnström och knäpper med fingrarna i luften.

Kollegan Pia Metz Kronestedt visar på en skärm vad han menar. Där kan hon öppna ett banks konto, knappa in en siffra följt av några nollor och sedan trycka på Spara. Vips så skapas ett antal miljarder kronor. För att det ska ske på riktigt krävs först ett beslut av Riksbankens direktion med Stefan Ingves i spetsen.


I USA har Federal Reserve på samma sätt klickat fram ungefär 2000 miljarder nya dollar på bara tre år, pengar som använts för att framför allt köpa amerikanska statspapper.

Pengar som alltså fötts ur tomma intet.

Men inte bara centralbanker skapar pengar. Den stora pengaproduktionen sker ute i privata banker, enligt Marianne Nessén.

Hur det fungerar är inte alldeles enkelt att förstå. En klassisk beskrivning hittar jag i häftet Modern money mechanics från Federal Reserve i Chicago. Där visas hur till exempel 10000 nya kronor som en centralbank skapar och skjutsar in i ekonomin leder till födseln av 100000 nya kronor när de fortplantat sig ute i banksystemet.

Processen bygger på att banken lånar ut nästan alla pengar den får in. En del, några få procent, måste ligga som kassareserv hos centralbanken. Det kallas för fraktionell reserv.

Hur stor denna reserv är varierar mellan olika länder. I Sverige och på flera andra håll är detta kassakrav dock noll. I teorin skulle alltså bankernas tillverkning av pengar kunna fortsätta i all oändlighet.


För att ta reda på varför det inte riktigt fungerar så i praktiken går vi tvärs över gatan in på Swedbank. Där står Peter Borsos, informationsansvarig i Sverige, och ritar staplar. En visar utlåningen, det vill säga olika kunders skulder till banken. Den andra är inlåningen, bankens skulder till andra, till exempel småsparare med bankkonton eller ägare av de olika obligationslån som banken tagit upp. Varje krona som lånas ut måste i räkenskaperna matchas av en krona som banken lånar av någon annan. När banker expanderar och ökar mängden pengar i samhället så sker det alltid i form av nya skulder; lån till bankens kunder och lån som banken tar själv.

– Det är grunden i all bankverksamhet, förklarar Krister Söderberg, som arbetar med att hålla koll på alla Swedbanks flöden.

Den som sätter in sina pengar hos en bank har rent tekniskt inte längre pengarna i sin ägo utan får förlita sig på att banken har tillräckligt i kassan just vid det tillfälle som han eller hon vill ta ut dem.

I länder som inte har kassakrav begränsas utlåningen av hur mycket kapital ägarna satt in. Effekten är densamma som ett system med krav på reserver. Ju mer kapital, desto mer pengar kan bankerna skapa.


I dag lånar svenska banker grovt räknat ut en hundralapp på varje tiokrona i kapital, lite olika beroende på hur stor risk lånet anses ha. Innan finanskrisen var det internationella minimikravet enligt lag bara 2 kronor per utlånad hundralapp. Det är på väg att höjas till 7 kronor.

Hur mycket bankerna vill låna ut beror i sin tur på hur mycket säkerheterna är värda i form av till exempel aktier eller fastigheter.

– Det vanligaste sättet som mängden krediter expanderar på i ett samhälle är att olika tillgångar ökar i värde, för då finns det mer att belåna, säger Peter Borsos.

Tillgångars värde går upp och ned och är ofta en fråga om subjektiva bedömningar.

– Lite skämtsamt kan man säga att om vi båda kommer överens om att din katt är värd hundra miljoner kan du få låna 80 miljoner av mig, säger Peter Borsos.


Här börjar det bli intressant. För klart är att världens stora banker exploderat i storlek de senaste trettio åren.

Och eftersom expansion alltid sker i form av nya krediter, alltså nya skulder, har skuldsättningen ökat dramatiskt i västvärlden från 1980-talet och framåt. Bara sedan år 2000 har den globala skulden dubblats från 78000 miljarder till 158 000 miljarder dollar. Pengar som ska betalas tillbaka med ränta. I länder som USA och Storbritannien har skulderna under lång tid ökat snabbare än ekonomin. Under krisen har den fortsatt att öka, där stater tagit över hushållens och företagens roll som lånetorskar.

Matt King, ansvarig för kreditanalys på jättebanken Citigroup talar om en trettio år lång lånebubbla.

– Men det kändes inte som en bubbla på vägen upp. Priset på tillgångar steg ju hela tiden. Skuldnivån såg därför hållbar ut, säger han.


Centralbanker kan inte skapa hur mycket pengar som helst. För mycket nya pengar riskerar att urholka värdet, köpkraften börjar minska, inflationen är ett faktum. Därför punktbevakar centralbankerna prisernas utveckling.

Men de gjorde möjligen en avgörande miss, enligt Matt King.

– De har bara fokuserat på priset på varor och tjänster och inte priset på aktier och fastigheter. Om de gjort det hade låneexpansionen inte alls kunnat ske lika snabbt, säger han.

Samtidigt skedde en enorm avreglering av finanssektorn i hela världen vilket gjorde att banker kunde skapa nya typer av värdepapper och snabbt öka sin utlåning på en mängd olika sätt. Parallellt skedde också en perspektivförskjutning hos västvärldens befolkning i synen på lån.

– I Sverige amorterar vi till exempel inte längre, lånen ses ofta som eviga, en status som bara staters lån hade tidigare. Förtroendet för återbetalningsförmågan har blivit extremt stort, det har skett på bara en generation, säger Daniel Waldenström, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet och forskare i ekonomisk historia.


Vanliga medeklassmänniskor i Sverige har gjort mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med en belåning på 90 procent eller mer, en nivå som skulle få vilken solbränd riskkapitalist som helst att skrika rätt ut av ångest.

Hos Kronfogden hamnar i dag allt fler unga som trampat i sms-lånefällan. Tjänstemän vittnar om att unga människor uppfattar krediter som en form av extrainkomst eller reserv som man kan handla för.

Man behöver inte vara professor för att tycka att allt detta är symptom på ett system som blivit sjukt. Och en växande skara av kritiker menar att boven i dramat är själva systemets konstruktion i sig. Detlev Schlichter har jobbat tjugo år i finansbranschen, bland annat på banken JP Morgan i London. I dagarna kommer han ut med boken Paper money collapse. Enligt honom är ett system där papperspengars värde inte är kopplat till guld eller någon annan råvara dömt att misslyckas.

– Alla dessa system har genom historien förr eller senare kollapsat, och för övrigt ofta även de dynastier som skapat dem, säger Detlev Schlichter.


Pappersbaserade penningsystem har ofta startats av regeringar som behöver trycka pengar för att finansiera krig.

– Problemet är att pengar blir en helt elastisk vara, vilket gör att systemet hela tiden expanderar. Mängden pengar backas inte upp av riktiga besparingar utan av att det trycks mer och mer pengar när kreditgivningen ökar, säger Detlev Schlichter.

Detta synsätt är inte nytt, utan är sprunget ur den så kallade österrikiska skolan av nationalekonomer, ett synsätt som nu fått något av en renässans.

– Även tidiga banksystem var instabila, förklarar Detlev Schlichter.

– Men det fanns en gräns. I dåliga tider tvingades bankerna begränsa utlåningen kraftigt. Det nya nu är centralbankernas roll. De rycker in och räddar banksystemet genom att skapa nya pengar. Det gick inte i ett guldbaserat system eftersom de inte kan trolla fram mer guld. Men för nya digitala papperspengar finns det ingen gräns. Bankerna har alltså incitament att hela tiden öka sin utlåning. De vet att centralbankerna alltid finns där som räddare, säger Detlev Schlichter.


Lösningen på alla ekonomiska problem de senaste åren har varit att ersätta gamla lån med nya. När banksystemet i Europa visar tecken på att implodera och USA:s ekonomi tappar farten riktas alla blickar återigen mot Federal Reserve och Europeiska centralbanken, ECB.

– Det har redan gått så långt att de inte har något annat val än att skapa mer pengar för att hålla systemet vid liv så länge det går och fortsätta stimulera skulduppbyggnaden. Ju längre det fortsätter desto större blir konsekvenserna längre fram. Vi har skapat ett monster, säger Detlev Schlichter.

Hans åsikter är inte precis nationalekonomisk mellanmjölk, och skulle av en del betraktas som extrema. Om Detlev Schlichter och andra har rätt står vi förr eller senare inför bistra tider. Daniel Waldenström säger att det inte helt går att avfärda tankarna.

– Det är en intressant hypotes. Forskare har visat att hög skuldsättning är en av de viktigaste markörerna för instabilitet i ett finansielllt system. Det är tillräckligt för att inte bara vifta bort den typen av resonemang, säger han.


Daniel Waldenström menar att det finns en annan och mer positiv tolkning. Att det finansiella systemet blivit så mycket mer effektivt att vi helt enkelt klarar högre skulder. Även en annan faktor glöms bort, menar han.

– Dagens medelklass har ett betydligt större humankapital i form av utbildning och kunskaper än vad som fanns för en generation sedan. Det innebär en högre intjäningsförmåga och möjlighet till högre belåning, säger Daniel Waldenström.

Men att eran när tillgång till billiga lån sågs som en mänsklig rättighet och köp-nu-betala-senare var det normala är på väg att få ett dramatiskt slut tycks allt fler ekonomer vara överens om.

– Människor håller på att vakna upp till insikten att skulder måste betalas tillbaka. Det kommer att ske genom en massvåg av konkurser eller genom amorteringar under många många år, vilket innebär lägre tillväxt. Det vi i trettio år har trott är normalt är inte normalt alls, säger Matt King på Citigroup.


Vi återvänder till guldet. Färsk statistik visar att centralbanker runtom i världen, även i Europa, börjat köpa guld igen för första gången på decennier. Köpen väntas i år bli de största sedan 1971, då papperspengar tog över helt.

– Vi är på väg tillbaka till en tid när guld återigen ses som pengar, säger Jonathan Spall på banken Barclays till Financial Times.

Men inte ens Christer Granath på Guldcentralen tror att guldet gör comeback som betalningsmedel.

– Folk vet för lite om guld för att det ska fungera. Men jag tror att vi går mot något slags system där pengars värde återigen kopplas till något mer handfast, säger han.

Kanske till och med något som både femåringar och vuxna kan förstå.