När muren föll behövde Klaus Berka inte fundera många minuter förrän han bestämde sig för att lämna VEB Carl Zeiss, det statsägda industri­konglomeratet där han i flera år arbetat som forskare.

– Det var mitt livs chans, säger han. Fyra månader senare, i april 1990, registrerade Berka sitt bolag Analytik Jena. Som nummer 27 i bolagsregistret och därmed ett av de första nya företagen i ex-DDR.

Analytik Jena är i dag en börsnoterad koncern med en omsättning på knappt 700 miljoner kronor och 600 anställda. Carl Zeiss som på DDR-tiden var ett av landets få spjutspetsföretag, specialiserat på optik och halvledare, är däremot sönderslaget. Hälften av de en gång i tiden 30 000 arbetsplatserna har försvunnit för gott.

– När mikroelektroniken kom upp i mitten av 1980-talet hade Carl Zeiss och de andra östtyska teknologiföretagen ingen chans längre. Det var början på slutet för det socialistiska systemet, säger Klaus Berka som var 40 år när muren föll.

Klaus Berka visste att det skulle bli tufft. Med bara några tusenlappar, lånade av familjemedlemmar och vänner, byggde han tillsammans med sin tidigare kollega och numera delägare Jens Adomat upp ett distributions- och serviceföretag för analysteknik. Produkterna och tekniken kom från forskningsavdelningen vid Carl Zeiss.

– Vi gjorde allt själva. Vi hade en enda dator­ och när den gick sönder reparerade jag hårddisken. Vi lyckades komma över begagnade kontorsmöbler. De hämtade vi med en gammal Wartburg som gick sönder på vägen, berättar Klaus Berka.

Vi träffar honom i de Analytik Jenas huvudkontor i utkanten av staden. Från takterrassen ser vi höghusområdet där Klaus Berka och hans familj bodde i en lägenhet om 55 kvadratmeter, på den tiden höjden av lyx. På väggen i Berkas kontor hänger en inramad kopia av checken på 5000 kronor som han fick som första pris i en entreprenörstävling strax efter starten.

Analytik Jena växer i dag så det knakar, i snitt med 20 procent om året. Från att ha varit ett rent service och försäljningsföretag har det utvecklats till ett forskningsintensivt produktionsbolag för analysteknik.

– Det går inte en månad utan att någon av våra konkurrenter vill köpa upp oss, berättar en synbart stolt Klaus Berka, som säger att han aldrig ångrat att han stannade kvar i Östtyskland i stället för att flytta till Västtyskland som så många av de tidigare kollegerna på Carl Zeiss som flydde från en osäker framtid i ett konkursmässigt DDR.

För den östtyska ekonomin blev återföreningen 1990 en brutal chock. Övergången från den östtyska valutan till den starka D-marken i juli 1990 och fackets krav på snabb anpassning av lönerna slog ut tusentals företag. I industrin­ försvann på kort tid 2,5 miljoner arbetsplatser och tyska staten började pumpa in miljarder i arbetslöshetsersättning och avtalspensioner. Allt medan resterna av närings­livet togs över av den statliga privatiseringsmyndigheten Treuhandanstalt som inom loppet av tre år privatiserade 14 000 före­tag.

Sönderslagningen av planekonomin och de gamla DDR-strukturerna skapade i Jena kaotiska förhållanden. De gamla företagsbjässarna styckades, såldes ut eller lades ner.

– Det var smärtsamt. Men det skapade samtidigt en kreativ potential med många nya före­tag som växte fram ur spillrorna av det gamla, säger Gunnar Poschmann vid närings­livsfrämjandet i Jena.

I en av Carl Zeiss gamla anläggningar mitt inne i staden, en väldig kloss med långa ekande korridorer, är det i dag sprängfyllt med små startupföretag, de flesta specialiserade på optik, medicinteknik och materialforskning, många av dem avknoppade från det gamla moderbolaget.

– Det är en otroligt kreativ miljö. Behöver vi hjälp så är det bara att vända sig till någon av specialisterna här i huset, säger Claudia Gärtner som ursprungligen kommer från västra Tyskland men 1999 flyttade till Jena och tre år senare startade Microfluidic ChipShop, ett företag som krymper hela apparater för lab­undersökningar till ett enda mikrochip.

När Claudia Gärtner gav upp sin säkra posi­tion som chef för forskningsavdelningen mikroteknik vid universitetet i Jena hade hon varken banklån eller riskkapital i ryggen. Familj­ och vänner ställde upp. Två ingenjörer anställdes. Sedan dess växer företaget i rekord­fart. Förra året mer än fördubblades antalet anställda från 15 till 35. Omsättningen ligger på cirka 40 miljoner kronor och vins­ten på drygt 2 miljoner kronor.

Jena är i dag en av de mest framgångsrika städerna i östra Tyskland. Av stadens 100 000 invånare är 3 300 forskare, andelen ingenjörer är nästan tre gånger så hög som det tyska genomsnittet och en fjärdedel av arbetskraften har en akademisk examen. Bruttonationalprodukten per invånare ligger på cirka 350 000 kronor – mer än dubbelt så mycket som i Hoyerswerda där 13 000 jobb i brunkols­industrin och 150 000 totalt i regionen har gått förlorade.

– Min bror jobbar i Schweiz, min son i Hamburg och min man i München. Här finns inga jobb. Här har vi ingen framtid, klagar Kerstin Figula som vi möter i Neustadt, förortsområdet som 1955 byggdes för arbetarna vid Schwarze Pumpe, brunkolskonglomeratet som en gång i tiden var Europas största och som i dag ägs av svenska Vatten­fall.

Staden byggdes som en socialistisk mönsterstad med moderna lägenheter, centralvärme och grönområden. Här bodde den östtyska arbetareliten, i en ung och dynamisk stad där det på den tiden föddes fler barn än någon­ annanstans i DDR. I dag är en majoritet av invånarna­ över 50 år.

– Vi har fått omvandla barnkliniken till ett ålderdomshem, berättar Gudrun Ladusch vid det allmännyttiga bostadsbolaget Lebens­räume som sedan 1991 har rivit hela kvarter med bostäder för sammanlagt 3000 människor.

Günter Zimter, 71, flyttade 1964 till Hoyerswerda och jobbade i dagbrottet två mil utanför staden. Nu står han utanför köpcentret och tittar ut över ett grönområde.

– Man känner inte igen sig, säger han. Här stod för inte så länge sedan ett höghus och en stor lekplats. Litet längre bort arbetar tunga grävskopor som röjer undan byggmaterial och jämnar marken. 8 000 lägenheter har jämnats med marken.

Sedan 1990 har Hoyerswerda krympt från över 70 000 till under 40 000 invånare, en åderlåtning som bara fortsätter. Fram till 2025 väntas invånarantalet sjunka med ytterligare 16 000, enligt statliga byggnadsverkets prognoser.

– Kvar blir huvudsakligen pensionärer och arbetslösa som har vant sig vid att leva på bidrag­, konstaterar Angela Donath som är stadens informationsansvariga.

– Många av dem varken vill eller kan arbeta, tillfogar hon efter en stund.

Mer optimistisk är borgmästare Stefan Skora som tror att ett krympt Hoyerswerda har stora chanser inom turismen när de gamla dagbrotten bit för bit fylls med vatten och regionen förvandlas till ett paradis med glittrande sjöar och gröna skogar.

Är glaset då till hälften fyllt eller till hälften tomt? Den frågan präglar hela debatten om den tyska återföreningen och uppbyggnaden av det gamla DDR.

– Betraktar man ekonomin kan man med fog hävda att det är fyllt till två tredjedelar, anser Klaus Zimmermann, chef för konjunkturinstitutet DIW i Berlin.

1992 svarade östra Tyskland för bara 3,4 procent av den sammanlagda tyska industriproduktionen, i dag är det 10 procent. Bruttonationalprodukten per invånare har ökat från 43 procent 1991 till 71 procent i år. Anpassningen till väst som gick rasande fort under de första åren stagnerar visserligen. Men på en nivå som är jämförbar med de fattigare delstaterna i västra Tyskland.

– Om 12 år kommer östra Tyskland att vara ikapp Schleswig-Holstein, Niedersachsen och Rheinland-Pfalz. Och då finns det ingen anledning längre att ha ett särskilt öststöd, påpekar Michael Hüther, chef för det tyska näringslivets konjunkturinstitut IW.

Hittills har det i ex-DDR pumpats in mellan 1 200 miljarder euro och 1  600 miljarder euro. Företag har fått direktstöd och miljarder har betalats ut i a-kassa och pensioner. Det har byggts gator, kraftverk och reningsanläggningar. På många ställen är Östtyskland i dag det moderna Tyskland. Men samtidigt är arbets­lösheten med knappt 12 procent nästan dubbelt så hög som i väst.

Trots detta rasar en debatt om den så kallade solidaritetspakten för uppbyggnaden av öst med 156 miljarder euro fram till 2019 då den löper ut. Kritiska är framför allt borgmästare i krisdrabbade städer i Ruhrområdet, i västra Tyskland.

– Jag förnekar inte att många östtyska städer­ behöver pengar men det gäller också för städer i västra Tyskland, manar borgmästare Frank Baranowski i Gelsenkirchen, den före detta gruvstaden som brottas med ett budgetunderskott på 400 miljoner kronor i år och en arbetslöshet på över 15 procent, lika hög som i Hoyerswerda.

Utmaningen för Tyskland, 20 år efter murens fall, är inte att utplåna välfärdsklyftorna. Det stora problemet är att få tyskarna att acceptera att delar av det gamla DDR aldrig kommer att ha ett starkt näringsliv – precis som struktursvaga delar av det gamla Västtyskland drabbas av att jobben försvinner och städer och byar töms på människor.