När elpriset under vinterns köldknäppar nådde astronomiska höjder blottlades på nytt svenskarnas molande missförtroende för den svårbegripliga elmarknaden. En svavelosande debatt följde om dess funktionssätt, transparens och, inte minst, de avstängda kärnkraftverken.
Det är därför med en något unken eftersmak som jag läser den senaste årsredovisningen för det statsägda företaget Nordpool Spot, där över 70 procent av den nordiska elen handlas. Språket och tonaliteten vittnar om ett företag som har så god kännedom om den egna navelns topografi att det alldeles uppenbart spenderat för lite tid med att lyssna på omvärlden.
Som om vinterns folkraseri aldrig inträffat är bolagets årliga framlaga en hyllning till den egna effektiviteten och öppenheten. Utan att mer än ytterst kortfattat nämna eller beskriva innehållet av vinterns kritik, återfaller Nordpool Spot i samma monotona mantra som bolaget mumlat sedan årsskiftet: Den nordiska elmarknaden är den bästa, mest effektiva och transparenta i världen. Punkt slut.
Jag frågar mig då, i ett banalt försök till analogi, hur ledande politiker och polistjänstemän skulle reagera om svenska folket i en närmast samstämmig klagokör uttryckte ett massivt misstroende mot polisväsendet. Skulle de besjunga sin egen förträfflighet, och låta folket finna tröst i att den ryska poliskåren är sämre? Det är i mina ögon en grov missuppfattning från Nordpools sida att detta så viktiga förtroende skall mätas i relativa termer, och inte i absoluta.
Ur förtroendesynpunkt slår den nordiska elmarknaden ur underläge. Här grasserar ytterst lönsamma producenter på en oligopolliknande marknad, medan produktionen levereras via lokala monopol.
Även om handelsplatsen som sådan håller hög standard, vilket må vara fallet, vore det klädsamt om Nordpool Spot ville inse att det inte bara är kundernas förtroende som räknas. Ibland är det bra även med ägarnas.
