Förra året var arbetslösheten 15,2 procent bland utrikesfödda i åldern 16–64 år, enligt SCB. För inrikesfödda var samma siffra 7,1 procent – en situation som många börjar slå fast att vi inte har råd med. Men med bara några år kvar till de stora pensionsavgångarna lyser universalmedlen för integration fortfarande med sin frånvaro.

–Vi har hittat en metod här i Stockholms län, men än så länge är det bara 400 som berörs, berättar Sam Yildirim, utvecklingsledare för integration och mångfald på länsstyrelsen i Stockholms län.

Han tror att det är fullt möjligt att få flertalet nyanlända invandrare snabbt i arbete, men att det vore naivt att tro att det bara är att stoppa in dem på de platser som blir lediga.

–Människor måste ju klara arbetet också. Därför sätter vi nu upp anpassade utbildningar tillsammans med högskolor och universitet så att de verkligen kan ta de här jobben, säger han.

För Sam Yildirim är nyckeln att korta tiden mellan ankomst och arbete och att få alla inblandade aktörer att samarbeta. Dagens system där invandrare kastas mellan verk och myndigheter med dålig kommunikation sinsemellan, anser han mosar människor.

–Det går att väcka även den björn som sovit länge, men det kräver betydligt mer tid och energi. De första åren är ofta avgörande. Det gäller att komma ut i arbete innan man har blivit för klämd i byråkratins kvarnar, för i dagens system kommer du in som en fin biff, men ut som köttfärs, säger han.

Sam Yildirim tycker att han har hittat en metod som fungerar. Jurister, ekonomer, vårdpersonal och ingenjörer som kommer till länet får gå utbildningar som kombinerar svenskundervisning, validering av kunskaper, utbildning och praktik. De 26 kommuner som ingår i Stockholms län samarbetar och skickar elever till de gemensamma utbildningarna.

–Man måste samarbeta, för en enda kommun kan inte ha en fungerande vidareutbildning. Inte ens en så stor kommun som Stockholms stad har 100 nyanlända läkare eller sjuksköterskor som behöver utbildning samtidigt, säger han.

Anna-Maria Lundkvist Monroy, integrationssamordnare i Bodens kommun, har liksom Sam Yildirim varit med om att bygga upp ett system där inblandade enheter samarbetar tätt, med så lite byråkrati som möjligt. Hon trycker på individuella lösningar, flexibilitet och en tät kontakt med näringslivet. För att en praktikplats ska fylla en funktion måste den vara inom en bransch som faktiskt behöver arbetskraft.

–Visst är det bra med yrkessvenska, men ett stort misstag som många gör är att knuffa ut folk i sådana utbildningar inom ett yrke som inte ens ger jobb.

För Boden lossnade det rejält när man anställde en säljare med erfarenheter från näringslivet, som marknadsför invandrarna gentemot företagen.

–Han pratar med företagen på företagens vis och vi är väldigt noga med att matcha personer med jobb som är rätt för dem, så att vi inte bränner några broar, berättar Anna-Maria Lundkvist Monroy.

Ett stort problem har hittills varit den begränsade tillgången till så kallad validering av kunskaper. I en liten kommun som Boden finns knappt någon alls, och Sam Yildirim säger att det fram till nu inte ens har funnits något krav att ta reda på vad de asylsökande som kommer faktiskt har för kunskaper i ryggsäcken. Det är något som Susanne Christenson, verksamhetschef på utbildningsföretaget Eductus, arbetar mycket med.

–Här i Sverige är vi oerhört fixerade vid papper – på svenska – så det är viktigt att snabbt ta reda på vad människor har för kompetens, verifiera det och få det i skrift, säger hon.

Fördomar och konservatism från arbetsgivarhåll är också ett problem. Men Barbro Skoglund, konsult i generationsväxling, tror att sådana attityder kommer att utmanas rejält i framtiden.

–Chefer är pragmatiska och prioriterar det de har nytta av. De förstår problemet om man visar att integration inte är något socialt projekt, utan en ekonomisk nödvändighet om man ska överleva framöver.