Det är som om lagledarna för ett fotbollslag mitt under matchen som laget håller på att förlora ställer sig upp och skriker att domarna måste bytas ut och att reglerna omedelbart ska skrivas om. Lagledningen påstår också att deras lag, eurolaget, är vältränat samtidigt som alla kan se att det förutom några proffs till största delen består av otränade amatörer som knappt skulle platsa i ett korplag.
Många av oss som står utanför eurosamarbetet tycker att vi som åskådare på läktaren har rätt att peka finger och flina åt klantarna på därnere planen.
Tyvärr är det inte så enkelt. Förlorar eurolaget har vi alla problem, antingen vi är på plan eller sitter på läktaren. Man skulle kunna säga att det är en match på liv eller död och lagledningens reaktioner på domarteamets insatser är tecken på desperation och ett mått på hur djup krisen faktiskt är.
För visst kan man ibland förstå hejaklackens reaktioner på vissa domslut, både i fotbollsmatcher och som i det nu aktuella fallet, europeiska länders kreditvärdighet. Men vilket är alternativet? Någon fristående från lagen själva måste döma en fotbollsmatch och någon som inte kan misstänkas för att ha intressen i en låneaffär måste ha kompetens och resurser att värdera säkerheterna för ett lån.
Det är inte givet att värderingarna och omdömena alltid är fullkomligt korrekta eller inte ska kunna ifrågasättas, men de är i alla fall så nära objektivitet man kan komma.
Ett problem, som ofta lyfts fram, är att de bara finns tre, Moody’s, Standard & Poor’s och Fitch Ratings, som räknas och att de alla tre är amerikanska med sina huvudkontor på Manhattan i New York. Vad de själva ska kunna göra åt den saken är svårt att förstå.
När det sedan gäller reglerna som ska styra det ekonomiska samarbetet i Europa och i eurozonen så är det som i fotboll: Har man accepterat spelet så har man att följa de regler som gäller, annars blåser domarna och viftar med det gula kortet.
