Ken Holiday, 30, är en New York-bo som gett upp. När lågkonjunkturen slog till förra året blev han av med jobbet som bartender och försökte hanka sig fram på tillfälliga ströjobb. Han låg ständigt efter med hyran, fick en ilsken hyresvärd i hälarna och tröttnade till sist på att alltid känna sig stressad över pengar.

–Jag behövde helt enkelt få pusta ut, säger Ken Holiday på telefon från Chicago.

Han har flyttat tillbaka till sin familj, där han kan bo gratis tills han kommer på fötter, tills tiderna blir bättre och New York-barerna börjar anställa bartendrar igen.

–Men det är eländigt, viskar Ken Holiday i luren. Det känns för jävligt att flytta hem till familjen när man är 30. Jag kan inte ens prata i telefon i fred.

Ken Holiday är inte ensam om sitt öde.

I New York pratar vissa om en ny exodus. Den andra det här årtiondet. Efter terrordåden den 11 september 2001 lämnade New York-borna stan i horder. New York var deppig och död. I eftersvallet av attackerna dalade ekonomin, arbetslösheten steg och rädslan för nya terrordåd var stor.

Den här gången ger folk upp drömmen om New York för att det helt enkelt blir för tufft. Arbetslösheten närmar sig 10 procent och fastän centralbankschefen Ben Bernanke proklamerat att lågkonjunkturen tekniskt sett är över, kommer det att dröja länge innan företagen börjar anställa igen och arbetslöshetssiffrorna vänder neråt.

Om de överhuvudtaget kommer att göra det. Vissa ekonomiska experter förutspår att en konstant hög arbetslöshet är något amerikanerna måste räkna med i framtiden.

New York är en kostsam stad att leva i. Hyror, skolavgifter, mat och kläder – allt är dyrare här än på andra platser i landet. I världsmetropolen, som normalt sett vibrerar av energi, blir det dessutom extra tydligt att allt inte är som det ska när en lågkonjunktur lägger sig som en våt filt över stan.

–Egentligen var det inte speciellt svårt att flytta, säger Ken. Allt kändes så deprimerande. Kompisarna är stressade över att inte ha jobb och allt vi pratar om är bristen på pengar.

Linda Keil, 42, är en annan New York-bo som packade sina väskor och köpte en flygbiljett till Europa när det kärvade till sig ordentligt för henne i våras.

–Jag fick panik, säger hon. Plötsligt stod jag där utan jobb, högarna med räkningar bara växte och jag kunde inte betala.

Räddningen blev pojkvännen i Genève, som erbjöd henne en fristad.

–Han har försörjt mig i sex månader, säger Linda Keil. I gengäld har jag städat och lagat mat åt honom. Utan min pojkvän vet jag inte vad jag hade gjort. Kanske varit en av tiggarna på tunnelbanan?

Linda vet att livet i New York kanske aldrig blir som tidigare när hon kommer tillbaka. Tidigare jobbade hon med att arrangera miljöer som setdesigner och fick välbetalda reklamjobb. Hon bodde i ett stort loft, shoppade skor för 800 dollar paret utan att blinka och tänkte aldrig på pengar. Eller på att spara för sämre tider.

–Jag har lärt mig en massa på det här, säger Linda Keil eftertänksamt. Jag fattade det inte då, men jag konsumerade som en galning. Jag kunde gå på restaurang och struntade i att min nota slutade på 200 dollar. Det är ju inte klokt.

Idag kallar sig Linda Keil en minikonsument. Hon har fått upp ögonen för hur billigt det går att leva. Väl tillbaka i New York tänker hon öppna sparkonto och se till att hon har en backup om tiderna blir sämre igen.

–Jag är trots allt hoppfull, säger hon. Jag är på botten nu. Men jag tror jag kan hitta ett nytt jobb och få ordning på mitt liv. The only way is up!