Turkiet är fortfarande ett av Europas fattigaste länder med inkomster långt under de nya EU-länderna Polen eller Ungern. Förra året låg bruttonationalprodukten per invånare på knappt 25 procent av den genomsnittliga nivån i det gamla EU (efter köpkraftsanpassning) - och på landsbygden ligger nivån en bra bit under tio procent.
En av landets stora utmaningar är klyftan mellan det sjudande Istanbul och det outvecklade Anatolien. En annan utmaning är det hårt subventionerade lantbruket som svarar för 12 procent av BNP och en tredjedel av sysselsättningen.
Utbildningen och analfabetismen är ytterligare några av Turkiets ömma punkter. Fem års skolutbildning är genomsnittet för den turkiska arbetskraften. Det ska jämföras med OECD-ländernas genomsnitt på tio
år.
- Skolan är en av de mest kritiska faktorerna för Turkiets möjligheter att växa i framtiden, fastslår förre turkiske ekonomiministern Kemal Dervis i en färsk rapport tillsammans med bland andra Daniel Gros vid forskningsinstitutet Centre for European Policy studies.
Enligt Världsbanken skulle det behövas tre miljoner nya platser i skolan för att höja antalet gymnasieelever till den nivå som Turkiet behöver i framtiden. Kostnaderna beräknas uppgå till 12 miljarder dollar enbart för denna insats.
Turkiets pensum är med andra ord enormt. Men en blick i backspegeln visar att landet är kapabelt att mobilisera politiska och ekonomiska resurser när det verkligen kniper.
För bara tre år sedan stod Turkiet på randen till en statsfinansiell bankrutt. En bankkris skakade landet. Inflationen låg på hisnande 72 procent och budgetunderskottet på 18 procent. BNP rasade med över 7 procent och till slut fick Internationella Valutafonden (IMF) fick rycka in och ge nya krediter.
Sedan dess har inflationen pressats
ned till drygt 10 procent. Exportindustrin går på högsta varv med en ökning på 16 procent förra året och förväntade 12-13 procent i år. Investeringarna i maskiner och utrustning har ökat med 65 procent under första halvåret och arbetsproduktiviteten beräknas i år stiga med över sju procent. Sedan 1990-talet har den gått från i genomsnitt 2,2 procent till 9,5 procent under de senaste tre åren.
Bakom denna väldiga omvandling ligger IMF:s järnhårda krav på en stram stabilitetspolitik, men framför allt de hägrande förhandlingarna om medlemskap i Europeiska Unionen. Det senare har varit bränslet i den turkiska reformmotorn ända sedan premiärminister Recep Tayyip Erdogan tog över 2002.
- För vår del finns det inget alternativ till ett fullvärdigt medlemskap, slog Erdogan fast efter ett möte med Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder i helgen. Han avvisade kategoriskt alla förslag om att etablera ett ”privilegierat partnerskap” i stället för medlemskap, något som tunga politiker i både Tyskland och
Frankrike har fört fram.
De stora tyska oppositionspartierna CDU och CSU är nämligen emot ett turkiskt medlemskap. Och i Frankrike har president Jacques Chirac utlovat en folkomröstning när förhandlingarna med turkarna är klara. Chirac har även talat om att införa en paragraf i grundlagen, som skulle göra en folkomröstning nödvändig varje gång ett nytt medlemsland ska antas i EU.
När EU-kommissionen i dag lägger fram sina rapporter om Turkiet råder det ingen tvekan om att den kommer att rekommendera stats- och regeringscheferna att på toppmötet i december öppna vägen för medlemsförhandlingar.
Rapporten lär visserligen bli mer kritisk och innehålla fler övergångsregler än vad många räknat med.
- Men det betyder inte så mycket. Avgörande är att processen fortsätter, säger Mike Bayer som förvaltar Turkietfonden Türkei 75 plus vid finansbolaget Ceros i Frankfurt.
Vägen till medlemskap kommer under alla omständigheter att bli lång och besvärlig. Mycket kan hända under loppet av förhandlingar på 10-15 år.
Inte minst finns det en risk för att EU-entusiasmen i Turkiet slår om i tillnyktring och EU-fientlighet när Erdogans reformlöften och Bryssels krav ska omsättas i verkligheten.
- Det kommer att bli en skakig färd, tror Bayer och förutsäger att marknaderna kommer att spekulera mot den turkiska valutan i samma ögonblick som statsskulden rusar iväg eller bytesbalansen försämras.
Man ska dock inte överdriva riskerna, menar Serhan Cevik, ekonom vid investmentbanken Morgan Stanley. Turkiet kommer under många år framöver kommer att vara en av världens snabbast växande ekonomier med hög produktivitet och väldiga strukturförändringar som innebär att anpassningen till EU kommer att ske ”närapå automatiskt och smärtfritt”.
- Turkiets omvandling är en unik möjlighet för placerare, skriver han i en färsk rapport.
