Dubai ena dagen, Tokyo nästa, tillbaka till New York, och så Paris. Nouriel Roubinis fullspäckade schema kan få vem som helst att känna sig matt. Han säger själv att han i princip jämt är på resande fot, och det högt uppskruvade tempot märks. När jag träffade Roubini hösten 2009, även det i Paris, kom han direkt från Los Angeles och hade sovit i tre timmar. Jag var sist ut i en lång rad av intervjuer, alla 10-15 minuter långa, och den världsberömda ekonomiprofessorn är så slut att han inte ens orkar möta min blick. Entonigt rabblar han sitt budskap, och så plötsligt, somnar han.

Det är bara en mikrosömn och den varar ett ögonblick. Roubini rycker till, och forsätter sitt resonemang, utan att missa en stavelse. Det här händer inte bara en gång, utan 4-5. Kanske är det visa av erfarenheten som arrangörerna den här gången valt ut tre medier, av det 70-tal som lagt in intervjuförfrågningar.

Men det är inte bara Columbiaprofessorn Nouriel Roubini som ger intervjuer på löpande band och som frotterar sig med statsministrar och näringslivstoppar runt om i världen. Finanskrisen, och all den ekonomibevakning som följde i dess fotspår, gjorde en lång rad ekonomer – de flesta amerikaner – till plötsliga mediekändisar. Många blev fullständigt nedringda av media, och spenderade större delen av sin tid med att åka från en tv-studio till en annan.

Här är några av de viktigaste:

• Paul Krugman – fick Nobelpriset i ekonomi 2008, och genast blev hans krönikor i New York Times än mer lästa. Ryktet säger elakt att hans redaktörer på tidningen suckade högt när han fick priset, eftersom de blev rädda för att hans ego skulle bli ännu större. Bredvid Roubini kanske den mest kända av dem alla.

• Kenneth Rogoff – Harvardekonom som tidigare arbetat för IMF, och som även är rådgivare till Svenska Riksbanken. Ofta sedd gäst på World Economic Forum i Davos som även skrivit en bok om finanskrisen, och varför den var annorlunda än tidigare kriser.

• Stephen Roach – anses vara Wall Streets mest inflytelserika ekonom. Tidigare chefekonom för investmentbanken Morgan Stanley, men numera ordförande för bankens asiatiska gren. Är övertygad demokrat och har gett kampanjbidrag till såväl Hillary Clinton som John Kerry.

• Jeffrey Sachs – ekonomiprofessor och kollega till Roubini på Columbia. Är chef för New York-universitetets ”Earth Institute” och reser världen runt och föreläser om hållbar utveckling. Försökte använda krisen till att få oss alla att förstå att vi måste ändra vårt sätt att leva.

• Willem Buiter – var medlem i Bank of Englands peningpolitiska kommitté, men är idag chefekonom för banken Citigroup och skriver en populär blogg. Medverkar regelbundet i Financial Times, och lär ha såväl brittiskt som amerikanskt medborgarskap.

Gemensamt för alla ovanstående, förutom att de är män och bor i eller har anknytning till USA, är att de är eftertraktade talare. Det brukar talas om ”sexsiffriga belopp”, och då är det dollar man menar. En siffra som bekräftades av arrangören till en konferens om hållbar utveckling jag besökte i Hamburg förra vintern. Han hade försökt boka en känd amerikansk talare, och fått höra att denne tog 100 000 dollar för ett anförande på en halvtimme. Och då var inte flygbiljetten inräknad. Första klass givetvis. Vad hände? Arrangören bokade en mindre känd ekonom – en med betydligt färre tv-timmar i bagaget.