USA:s kreditbetyg sänks och Europeiska centralbanken tvingas rycka ut för att rädda två av Europas största länder. För inte alltför länge sedan var det ett otänkbart scenario som bäst platsat i undergångsfilmer eller på dystopiska finansbloggar. Nu är det verklighet. Men år 2011 känns också gamla ekonomiska samband lika fräscha som en faxmaskin. Det mesta är uppochnervänt.

Häromdagen meddelade tillexempel banken Bank of New York Mellon att de tänker börja ta betalt av kunder som vill parkera mer än 50 miljoner dollar på sitt konto. Jo, ni läste rätt. Det kostar en tioöring på varje hundralapp.

När landet under sommaren har försökt trampa utan dessa stödhjul blev det krasch och knäskrap direkt.

När USA:s kreditbetyg sänktes fick det räntan på amerikanska statspapper att sjunka – tvärt emot vad som kunde förväntas. Varför? Jo, någonstans måste ju pengarna placeras, och förtroendet för världsekonomin är just nu inte större än att även minusräntekonton och statspapper utgivna av ett sargat USA ses som ett okej alternativ.

USA:s problem är inte ett lägre kreditbetyg, det handlar trots allt mest om symbolik. Men under ytan lurar en lika obehaglig som förbjuden fråga: Har den amerikanska ekonomin blivit ett slags pyramidspel? Landets största långivare är inte Kina utan den egna centralbanken Federal Reserve. Banken har spenderat ett par tusen miljarder dollar på att försöka få i gång ekonomin genom olika stödköp. Till synes förgäves.

När landet under sommaren har försökt trampa utan dessa stödhjul blev det krasch och knäskrap direkt. Samma sak gäller i Europa där EU:s räddningsfonder och centralbanken ECB blivit det finanssjukhus där snart halva kontinentens länder är patienter. Så fort det antyds att syrgasmasken ska ryckas bort blir det kris och katastrof. Det är illavarslande.

De grundläggande problemen – låg tillväxt, för hög skuldsättning och ett sjukt banksystem – är kvar. Sedan hösten 2008 har politiker och centralbanker genom alla extraordinära åtgärder för länge sedan övertagit marknadens funktion. De kan inte längre skylla på ondsinta banker eller giriga hedgefonder.

Så vad göra nu? Här är tre framtidsscenarier:

1. Mer av samma

ECB forsätter att stödköpa obligationer och EU försöker klistra ihop nya räddningspaket. I USA börjar Federal Reserve att återigen överösa marknaden med pengar. I bästa fall köper dessa åtgärder tillräckligt med tid och förtroende för att ekonomin hinner repa sig och livbojarna aldrig behöver användas.
Frid och fröjd.

Problemet är att EU saknar resurser för att trovärdigt hävda att Italien och Spanien kan räddas. I USA skulle nya stödköp – i praktiken att låta sedelpressarna gå – riskera att till sist underminera förtroendet för amerikanska statspapper, med skenande räntor som följd. Framför allt finns det ingen garanti för att detta nya pengafyrverkeri inte bara skjuter problemen framför sig.

2. Alla går sin egen väg

Krisen leder till så stora politiska spänningar inom EU att valutaunionen splittras och att Tyskland, påhejat av den egna befolkningen, går sin egen väg tillsammans med ett antal andra rika länder medan de övriga får klara sig bäst de vill.

USA fortsätter att devalvera dollarn och krymper med hjälp av en högre inflation sin statsskuld. En väg som kan få oöverblickbara konsekvenser med handels- och valutakrig, statskonkurser på rad och i värsta fall en finansiell atomvinter.

3. Ökat globalt samarbete

Världens stormakter inser att en global kris kräver globala åtgärder. USA, EU, Japan, Kina och andra stora länder kommer överens om ett antal långtgående regleringar på valuta-, finans- och handelsområdet samtidigt som en ordnad nedskrivning av dåliga lån kan inledas och världens finansiella system stärkas. Detta leder på sikt till ny gemensam världsvaluta och en ekonomisk motsvarighet till FN för att motverka framtida kriser. Ett scenario som i dagsläget är en utopi och med enorma politiska utmaningar.

Men när världen går in i finanskrisens allvarligaste fas hittills handlar det inte längre om jakten på det perfekta utan det minst dåliga.