Förra veckan meddelade finansdepartementet att det inte var rätt tidpunkt att sälja Nordeaaktier . Förhoppningsvis ska försäljningen av de kvarvarande 13,5 procenten fortsätta i höst.
Men till skillnad mot försäljningen i februari, där drygt 6 procent av statens aktier såldes i klump till större institutioner, kommer sannolikt de kvarvarande aktierna att säljas av successivt över marknaden.
Förklaringen till det strategiska lappkastet är nog att plan A inte fungerade särskilt väl. Den första delförsäljningen som skedde i februari skapade ett hårt tryck på Nordeaaktien som tappade i pris. Tänkbara köpare slog sig till ro i stället för att handla Nordeaaktier som vanligt, för snart skulle nämligen en ny chans komma att få handla rabatterade aktier från staten. Det var alltså inte enbart Grekland utan även försäljningen av den första posten aktier som tvingade finansmarknadsminister Peter Norman till reträtt från ursprungsplanen.
Men det finns fler politiska dimridåer runt statens försäljningsplaner.
Mantrat för fortsatt försäljningar av statens aktier är att statskulden ska minskas. Det är lätt att dra slutsatsen att en minskad statsskuld innebär mer pengar till oss skattebetalare, men riktigt så bra blir det inte när staten säljer aktier i Nordea. Drygt 70 procent av de statliga Nordeaaktierna till ett värde på 25 miljarder kronor ligger inte i skattebetalarnas kista utan i bankernas.
Tidigare finansmarknadsminister Mats Odell drev igenom att aktierna i Nordeas nyemission skulle tecknas via den nyinrättade stabilitetsfonden. Det fick två konsekvenser. För det första hamnar pengarna från försäljningen av aktierna i stabilitetsfonden. För det andra fick staten teckna nya aktier till en rabatt, men den förmånen, med ett uppskattat värde på 4 miljarder kronor, kommer bankerna till godo i stället. Den värdestegring som egentligen borde tillfallit staten tillfaller nu fonden och bankerna.
Effekten kan bli att bankernas avgifter till stabilitetsfonden sänks, när vinsten på Nordeaaktierna realiseras genom en försäljning. Rent tekniskt har Peter Norman rätt i sitt påstående att pengarna i fonden räknas som en statlig tillgång, vilket i sig minskar statsskulden på pappret. Men rent praktiskt går pengarna inte att använda till vård, skola, omsorg eller något annat behjärtansvärt utan enbart till att rädda krisande banker. Det är inget man vinner väljare på. Därför pratar regeringen hellre om att minska statsskulden, än vad pengarna de facto kan användas till. När det gäller den statliga försäljningen av Nordeaaktier är det också värt att påminna om den handfull miljarder som försvann ur svenska skattebetalares fickor under förra mandatperioden och i stället hamnade hos bland andra finska skattebetalare.
Efter valsegern 2006 upprättade regeringen snabbt en lång lista över de bolag som skulle säljas eller där det statliga ägandet skulle minska. Makt brukar inte vara gratis. Särskilt inte när det kommer till fina, välskötta storbanker. En rimlig uppskattning är att statens makt som huvudägare var värd 10–15 procent extra utöver rådande börskurs. I Nordeas fall innebar det att svenska statens ägande till en början kunde inbringa allt från 4 miljarder kronor upp till över 7 miljarder extra, utöver priset på aktiemarknaden. Men i Nordea blev makten gratis. Eftersom svenska staten visade sina kort och tydligt deklarerade att enda vägen var en försäljning av aktier lämnades fältet fritt för andra att utan extra kostnad sätta sig i förarsätet. I det här fallet tog Sampo, med storägaren finska staten, chansen.
Att svenska staten inte kunde gå upp i ägande var i praktiken som att lämna dörren till villan med alla värdesaker olåst. Det saknades både möjlighet och förhandlingsposition för att försvara makten. Finansdepartementet har aldrig erkänt fadäsen utan hävdar att det inte finns någon premie för maktposter. Men så sent som i maj seglade Sampo upp som största ägare i danska försäkringsbolaget Top Danmark – gissa vad det kostade. Jo just det, 10 procent mer än rådande aktiekurs var priset som Sampo var berett att betala för att greppa makten.
Det går att ha olika åsikter om huruvida svenska staten ska äga bolag eller inte. Men det är svårt att komma till någon annan slutsats än att regeringens försäljning av Nordeaaktier hittills kantats av en rad, för oss skattebetalare, kostsamma misstag.
