Sällan har väl politikernas maktlöshet mot marknadens krafter illustrerats tydligare än på onsdagen. Näringsminister Maud Olofsson besökte Göteborg för att gjuta mod i de 6000 som kommer att få gå från Volvo Personvagnar. I Stockholm, London, Bryssel, Rom, Reykjavik och Berlin pumpade politikerna in nya skattemiljarder i det Ginnungagap som är den moderna finansvärlden.
Inte någonstans vann politikerna några segrar. Maud Olofssons svada i Göteborg sålde inga bilar och underskottet i den finansiella sektorn blev bara större trots politikernas ansträngningar.
Det som händer är att finanskrisen övergått i recession. Tyvärr vet vi alla vad det innebär.
Volvo Personvagnars varsel som inklusive tidigare varsel berör 6000 Volvoanställda plus ytterligare ett knappt tusental konsulter är det största som hittills drabbat svensk bilindustri. Till Volvovarslet ska man också lägga en rad neddragningar som nu sker i bilindustrins underleverantörsled runt om i landet. På drabbade orterna Mönsterås, Ekenässjön, Hillerstorp och Mullsjö är slaget förhållandevis lika hårt som neddragningarna i Göteborg.
Man kan till och med argumentera för att smällen som underleverantörerna får ta är hårdare eftersom det för små underleverantörer kan innebära att man helt enkelt måste lägga ner verksamheten, som ofta är den dominerande industrin på orten. Hoppet om att Volvo ändå ska fortsätta tillverka personbilar i Göteborg även efter lågkonjunkturen, finns trots allt kvar.
Det som talar emot Volvo PV är svårigheterna för moderbolaget Ford. Redan före den globala finanskrisen hade Ford stora och helt hembakade problem. Under flera år var Volvo den lysande stjärnan i Fordlaget, men de senaste åren har också Volvo bidragit till koncernens förluster. Bara under det andra kvartalet var Volvos förlust 1,6 miljarder kronor och sedan dess har försäljningen bromsat ytterligare.
Att läget i det västsvenska bilindustriklustret snabbt har blivit prekärt lär inte ha undgått någon. Hur djup krisen är vet vi först i efterhand. Finanskrisen och oron för en recession har gjort eventuella nybilskunder tveksamma. Försäljningen minskar i hela västvärlden och mest drabbar det stora, dyra och bränsletörstiga bilar, sådana som Volvo och Saab hittills tillverkat.
Just nu strömmar politikerna till Göteborg för att passa på att bedyra sin tro på svensk bilindustri och allmänt lova stödja branschen. Det leder tyvärr inte till någon merförsäljning för Volvo PV eller Saab Automobile. Fortsätter nedgången i konjunkturen kommer de politiska ceremonierna att upprepas i Trollhättan till samma nytta.
Det stora problemet är att det nu inte hjälper med vare sig mera prat eller ens statliga pengar. Problemet ligger nämligen på ett helt annat plan: De svenska biltillverkarna Volvo och Saab tillverkar inte bilar som kunder utanför Sverige vare sig vill ha eller har råd att köpa. Om det är ett systemfel hos just de svenska tillverkarna eller om det beror på att de tvingats utveckla bilar som är osäljbara på den internationella marknaden av sina amerikanska ägare är en fråga man kan ställa sig när olyckorna ska analyseras längre fram.
När krisen nu snabbt smittar av sig från finansvärden till den reala ekonomin kommer nyhetsflödet att domineras av företagskrascher, uppköp och ännu fler varsel. Politikerna kommer inte att hinna officiera vid varje varsel på samma sätt som Maud Olofsson gjorde i Göteborg eftersom de kommer att vara upptagna av att hantera konsekvenserna av krisen.
