Protesterna började för tio dagar sedan i Wisconsin i Mellanvästern med starka progressiva traditioner, men också med en av de orter, Ripon, där det republikanska partiets vagga stod.

Den nyvalde guvernören Scott Walker hade gått ut hårt i januari, med beskedet att delstatsanställda måste gå med på sämre villkor för att täppa till ett väntat budgetunderskott på 3,6 miljarder dollar. Dessutom la han fram förslag till delstatsparlamentet, med republikansk majoritet, om att slopa rätten till kollektiva förhandlingar för en del av de runt 170000 delstatsanställda.

–Detta handlar inte om pengar utan om arbetarvillkor, sa en av demonstranterna i Madison i Wisconsin med påpekandet att facken gått med på vad som i princip är lönesänkningar men inte kan acceptera urholkningar i de fackliga rättigheterna.

Högste fackbossen, Richard Trumka i centralorganisationen AFL-CIO, turnerar nu flitigt mellan demonstrationer och tv-studior för att desperat stämma i bäcken.

Förslag liknande dem i Wisconsin finns nämligen redan i Ohio och övervägs i flera andra delstater. Och när den i vissa läger hjälteförklarade New Jersey-guvernören Chris Christie höll tal till sin stat i tisdags kväll fastslog han:

–Det kan inte längre bli fråga om två klassers medborgare: en som åtnjuter frikostiga vård- och pensionsförmåner och resten av oss som måste betala för dem.

Det är ovanligt att amerikanska politiker nämner ordet klass på detta sätt och det dessutom i en delstat med många som pendlar in till mycket välbetalda arbeten med bonusar och förmånspaket på Wall Street. Christie, Walker och John Kasich i Ohio tycks förlita sig på folkligt missnöje med skatter, avundsjuka över generösa pensioner i offentliga sektorn och en redan försvagad fackföreningsrörelse.

Utan tvekan pågår en avgörande maktkamp, à la den i början av 1980-talet med president Ronald Reagan och premiärminister Margaret Thatcher, med flera nyckelinslag:

• Facket är det demokratiska partiets solidaste stöttepelare.

• Republikanerna vill flytta fram ställningarna efter Tea party-rörelsens framgångar i novembervalet.

• Storföretags-Amerikas önskemål om billigare arbetskraft eftersom fackligt anslutna tjänar mer.

• Uppgifter om rika konservativa uppbackare som finansierat republikanska kandidater i en långsiktig ideologisk strid om statens roll och storlek.

• Frågan om det över huvud taget är möjligt för facken att trumma fram solidaritet i medelklassen som klämts av arbetslöshet, sjunkande reallöner och kollapsade villapriser.

President Barack Obama ligger lågt. Han sa föralldel att han står på fackföreningarnas sida men tog inte upp ämnet vid ett besök i Ohio i veckan. Detta spär på besvikelsen i fackliga led där man inte tyckte att han visade tillräcklig tacksamhet efter valsegern 2008. Som senator och kandidat hade han stöttat en stärkt organisationsrätt men drev inte frågan framåt och nu, efter motgångarna i kongressvalet 2010, är den stendöd.

Budgetunderskotten i delstaterna är gigantiska och standardrepliken här, som bland kongressrepublikanerna, lyder: Vi är panka och måste ta itu med budgetunderskotten. Något som Obama inte gjorde, enligt dem, medan Obama, fackföreningsrörelsen och andra hävdar att finanskrisens följder ännu är kännbara och att offentliga satsningar på exempelvis utbildning är nödvändiga i en global värld.

Förloppet i just Wisconsin tog en oväntad vändning i förrgår när Walker tvingades erkänna att han talat i telefon 20 minuter med en bloggare som utgett sig för att vara en av bröderna Koch, rika oljemiljardärer med affärsverksamhet i staten och stora bidragsgivare till konservativa saken. Under samtalets gång jämförde Walker sig med Reagan och bekräftade att han och de republikanska kollegerna i bland annat Ohio håller kontakten för att uträtta något stort.

Eventuellt väntades ett genombrott i Madison någon gång sent under torsdagen med de demokratiska ledamöterna i delstatsparlamentet som flytt fältet. Men under tiden planerar såväl fackliga stödtrupper som Tea party-grupper fler demonstrationer under fredagen och lördagen.

Det återstår att se vem som vinner det som i USA kallas slaget om den allmänna opinionen. Scott Walker framstår som omedgörlig för alla som hoppas på en dialog, medan det inte kan uteslutas att krönikörer får gehör med argumenten om att offentliga fack inte är samma sak som privata fack och att offentliganställda hade bra villkor redan när de gick utökade fackliga rättigheter i början av 1960-talet.