Under två grådaskiga novemberdagar stod SvD Näringsliv på gatan och intervjuade förbipasserande om pensionssparandets avgifter. Urvalsmässigt ger drygt 30 stockholmare inte något särskilt tillförlitligt underlag, men det ger en fingervisning om hur pass medvetna folk är om avgifternas betydelse för pensionssparandet. Medan åtminstone hälften hade en uppfattning, om än i allmänhet vag, om vilket bolag som förvaltar deras pensionspengar, visste inte någon av de tillfrågade hur mycket de betalar i avgifter.

Det här är grundläggande nationalekonomi, när du inte har fritt informationsflöde blir det fel prissättning.

– Ingen aning, löd standardsvaret.

Staffan Ström på Alecta bekräftar bilden. Han är övertygad om att pensionsspararna inte har grepp om vad de betalar.

– Absolut inte. Vi har gjort studier och frågat folk vad de tror att 1 procent i avgift motsvarar, och det visar sig att man alltid underskattar avgiftseffekten grovt. Jag skulle säga att det är ytterst, ytterst få som förstår hur mycket pengar som går bort i avgifter, säger Staffan Ström.

Risken med detta är inte enbart att den enskilde kunden betalar mer än väntat för sitt pensionssparande. Risken är också att hela marknaden blir fel prissatt, menar Magnus Dahlgren, advokat på advokatfirman Attoff & Dahlgren.

– Det här är grundläggande nationalekonomi, när du inte har fritt informationsflöde blir det fel prissättning. Så det är inte konstigt att aktörerna kan tjäna så mycket, säger han.

Grunden till finansbranschens lönsamhet ligger i procenten. I både premiepensionssparandet och tjänstepensionssparandet är avgifterna uteslutande procentbaserade, vilket innebär att försäkringsbolag, mäklare och fondbolagen varje år drar en förutbestämd procent av hela det samlade pensionskapitalet.

Ju fler kunder och ju större premier, desto större blir denna ”stock”, som det kallas i branschen. Varje nytt dygn går en liten skärva av stocken bort i avgifter, som sedan delas mellan de inblandade. Så länge kapitalet växer ger detta en exponentiellt växande intäkt för de aktörer som ska dela på pensionsspararens pengar.

Då en tjänsteman i 50-årsåldern kan ha skrapat ihop närmare 1 miljon kronor i sitt tjänste- och premiepensionssparande, kan 1 procent utan vidare motsvara 10 000 kronor per år i rena avgifter. När personen byter arbetsgivare, och försäkringsbolag, ligger pengarna kvar och tickar, år efter år, ända fram till pensionen. En snittkund hos försäkringsmäklaren Max Matthiessen har enligt bolagets egna uppgifter 17 olika försäkringar. I slutändan, vilket SvD Näringsliv visade på föregående uppslag, handlar det om hundratusentals kronor i avgifter.

Samtidigt måste priset på en produkt ses i ljuset av vad du får tillbaka. Om den höga avgiften på ditt pensionssparande tveklöst ger dig en rikare pension hade avgifterna inte varit lika kontroversiella.

Problemet är att några sådana samband inte existerar, menar Staffan Ström.

– Då är det självklara motargumentet att höga avgifter inte spelar någon roll så länge man får en bra avkastning. Men all den forskning vi har tillgång till visar att det inte finns någon som helst korrelation mellan höga avgifter och bättre avkastning. Det enda sättet att vara säker på en framtida intäkt är att minska avgifterna, då får du garanterat mer pengar varje år, säger han.

En undersökning visade förra året att en fjärdedel av alla 50-åringar, för att återvända till samma åldersgrupp som ovan, har bostadslån på mellan 500 000 och 1 miljon kronor. För dem innebär en räntehöjning med 1 procent att bostadskostnaden ökar med mellan 500 och 1000 kronor per månad. Ur det perspektivet borde pensionssparandets avgifter vara precis lika intressanta, då en höjning på 1 procent i båda fallen ger precis samma avbränning. Skillnaden är att pensionsspararen aldrig ser pengarna.