En färsk utredning gjord av Högskoleverket och SCB visar att män fortfarande dominerar på universitetens professorstjänster trots att könsfördelningen i övrigt är jämn bland högskolornas anställda. Bara 19 procent av professorerna är kvinnor.
Dessa män blir allt äldre. Per Gillström på Högskoleverket uppger att av totalt 4653 professorer var 485 över 65 år 2008. Över 10 procent av professorerna utnyttjar möjligheten att behålla sin tjänst fram till 67-årsdagen.
Denna rätt infördes 2001. Det var Folkpartiet och Bo Könberg som drivit saken under pensionsöverenskommelserna på 1990- talet som omfattade alla dåvarande riksdagspartier utom Vänsterpartiet.
Nu har folkpartisterna Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson motionerat om att en övre gräns för rätten att arbeta kvar tas bort. Arbetsgivare skulle inte rakt av kunna begära att 70-åringar slutade. På sikt kunde vi få mycket gamla professorer.
Det är nämligen just bland professorerna som möjligheten att stanna kvar efter 65 år ålder har utnyttjats i ökande utsträckning. 2001, året när rätten infördes, var bara 93 professorer över 65 år. Förra året var det som sagt 485 professorer som hade fyllt 65 år.
Professorer kan i stor utsträckning lägga upp arbetet efter egen vilja. De har få fasta tider att passa och arbetet ger sällan fysiska men.
En motpol är anställda inom industrin vars arbetsliv ofta är inrutat och kan ha skift på obekväma arbetstider. Mycket få av medlemmarna inom IF Metall arbetar efter 65.
På IF Metall uppger pressombudsmannen Lars Ankarfjäll att av 300000 yrkesverksamma medlemmar är bara 520 över 65 år. Det är knappt 0,2 procent. Metallare lämnar i snitt yrkeslivet vid 61 år.
Behov av personal inom vården brukar anföras som ett skäl varför man bör arbeta längre. Många vårdjobb är emellertid slitsamma med tunga lyft. Men enligt Vårdförbundets chefsförhandlare Margaretha Öhberg så arbetar förbundets medlemmar snarare färre år än fler.
– Många försöker istället att gå ner i tid under slutet av arbetslivet. Det är stressande, tungt och man är sliten och man orkar inte, säger hon.
LO har 510 000 medlemmar som är anställda inom kommunsektorn. Av dessa är 4000 över 65 år. Det motsvarar 0,8 procent.
Tunga lyft är däremot inte utmärkande för arbetet vid Utrikesdepartement. Bortsett från lokalanställda vid beskickningar i andra länder har UD cirka 1300 anställda. Av dessa är 56 över 65 år. Det är 4,3 procent.
Andelen kan emellertid växa. Enligt UD:s personalavdelning är många intresserade av att stanna kvar efter 65 år.
Detta upplevs som ett problem av vissa inom UD, även om ingen vill framträda med kritiska synpunkter, eftersom frågan är känslig. Medelåldern inom UD är redan 47 år och 61 procent har varit anställda i tio år eller mer.
Risken är att överbyggnaden blir tung medan man lider brist på aktiva inom den allt större konsulära verksamheten. Det behövs folk i ”konstiga länder”, stationeringar som sällan attraherar äldre.
Den skämtsamt så kallade elefantkyrkogården på UD kan expandera. Det är ambassadörer som inte fått någon ny placering utomlands och som med ganska obestämda uppgifter finns kvar inom organisationen.
De som stannar kvar i tjänst efter 65 får bättre pension. Går man i pension vid 67 istället för 65 blir pensionen ungefär 15 procent högre livsvarigt.
Riktmärket är att för varje månad man stannar kvar i tjänst efter 65 och uppskjuter uttaget av pensionen ökar denna med 0,7 procent. I det nya pensionssystemet finns inget exakt tal men utfallet anses bli ungefär likadant.
Tar man ut pensionen före 65 års ålder blir den däremot ungefär 0,5 procent mindre för varje månad. Tidigare utträde ur arbetslivet brukar dock finansieras med särskilda avgångspensioner, förtidspensioner eller sjukskrivningar. I snitt börjar uttag från den ordinarie ålderspensionen nära 65 års åldern.
