Klockan tickar i förhandlingarna om nya löner och villkor för omkring en halv miljon anställda inom industrin. Den 30 november ska de vara klara, sedan går fredsplikten ut och det är fritt fram att varsla om konflikt.

Industrins medlare, som kallas opartiska ordförande, ska enligt tidtabellen lägga ett första bud med ett avtalsförslag i morgon.

Om tidsplanen följs ska en slutlig hemställan, som parterna får svara ja eller nej till, komma i nästa vecka. Tiden är knapp och arbetsgivarna har fortfarande inte bekänt färg när det gäller löneökningarnas storlek. Men budskapet är klart, hotet om en väntande kris gör utrymmet ”utomordentligt begränsat”. Mot det står fackens krav på löneökningar på 3,7 procent.

Under förhandlingarnas gång brukar parterna vara förtegna. Men nu går IF Metalls ordförande Stefan Löfven ut och markerar att läget är ”allvarligt ” (se separat text nedan) och att metallfacket är redo att gå ut i konflikt för höjda löner.

Temperaturen höjs rejält inför den avgörande kraftmätningen.

Det hör till bilden att parterna står långt från varandra när förhandlingarna börjar. Men den här gången har de inte stått i varsitt hörn, de är inte ens i samma rum. De målar upp helt olika bilder av det ekonomiska läget.

Industrins största arbetsgivare Teknikföretagen varnar för att vi kan stå inför en kris av samma omfattning som finanskrisen. Facken trycker på att alla prognoser visar på fortsatt, om än dämpad, tillväxt.

Facken har också en revansch att utkräva efter de rekordlåga avtalen 2010, som slöts i kölvattnet efter finanskrisen. Avtalen blev svåra att försvara när konjunkturen snabbt vände och bolagen gjorde rekordvinster.

I år blir det sannolikt inga reallöneökningar alls. En avtalsrörelse till utan höjda reallöner riskerar att urholka fackens legitimitet.

Dragkampen om industrins avtal är bara början. Den riktigt svåra delen av avtalsrörelsen kan komma i vår. Tre faktorer bidrar till en explosiv brygd:

1. Tiden

Bara det faktum att avtalsrörelsen är rekordlång skapar problem. De avtal industrin träffar ska vara normerande för hela arbetsmarknaden. Men det är en öppen fråga hur det ekonomiska läget ser ut när de stora löntagargrupperna ska få nya avtal i mars, april och maj. Det har fått LO:s avtalssekreterare Per Bardh att utfärda en konfliktvarning.

I vår kommer LO:s kvinnodominerande förbund in på banan med sin kravlista. Där ingår extra löneökningar till avtalsområden med en snittlön under 22400. Mot det står att Svenskt Näringsliv säger nej till jämställdhetspotter och låglönesatsningar. Utvägen att räkna om industrins procentnorm till kronor ska enligt ett styrelsebeslut vara stängd.

2. Normen

Sedan Industriavtalet slöts 1997 har principen att industrin sätter lönenormen för hela arbetsmarknaden skapat ordning och reda i lönebildningen. Nu ifrågasätts den mer än någon gång tidigare. Flera LO-förbund med Kommunal i spetsen är öppet kritiska.

Även om det är långt till den huggsexa som olyckskorparna kraxar om riskerar oron på arbetsmarknaden helt klart att öka utan bred uppslutning bakom principerna för lönebildningen.

Osäkerheten ökar också av att Pappers står utanför Industriavtalet och förhandlar på egen hand. Läggs konfliktvarsel kopplas Medlingsinsitutet in. I förra avtalsrörelsen blåste Pappers till strejk för att få avtal över normen, även om skillnaden blev marginell.

Till bilden hör att det finns en växande facklig kritik mot hur Medlingsinstitutet hanterar sina dubbla roller – att medla och att slå vakt om lönenormeringen. Enligt kritiken tolkar Medlingsinsitutet sitt uppdrag på ett sätt som gör det omöjligt att rätta till löneorättvisor mellan könen.

3. Splittringen inom LO

De tre industrifackens uppbrott från LO:s samordning kom inte som en blixt från klar himmel. Frågan det sprack på – jämställdhetspotterna – har skapat interna motsättningar sedan de lanserades inför avtalsrörelsen 2007. Slitningarna mellan förbunden blev tydliga i förra avtalsrörelsen med många giftpilar mot IF Metall, som enligt andra förbund gick med på för låga avtal. Nu finns tecken på en växande söndring.

Den fortsatta sammanhållningen inom LO beror mycket på hur förbunden klarar att hålla ihop under avtalsrörelsen.