Minns ni Enron? När det amerikanska energibolaget kastade in handduken 2001 var det den dittills största konkursen i USA:s historia. På några få år hade bolaget gått från ingenting till ett av Amerikas största. Tyvärr visade sig vinsterna till stor del bestå av ren luft. Pressat av aktiemarknaden att prestera ständigt stigande kurvor startade Enron hundratals fantombolag, så kallade Special Purpose Entities (SPE). Utifrån såg de ut som fristående företag, men de garanterades i själva verket av Enron självt och hade som enda syfte att göra skenaffärer som kunde lyfta vinsten. Tricket gjorde att det skuldberg som byggdes upp aldrig syntes i Enrons böcker.
Under 00-talets yra var SPE:s och dess namne SPV – Special Purpose Vehicle – högsta mode bland världens banker för att åstadkomma samma sak: trolla bort skulder på tusentals miljarder kronor genom att placera dem utanför balansräkningarna. Värdepapperiseringen av amerikanska bolån skedde ofta med hjälp av dessa påhittiga papperskonstruktioner i de famösa CDO:erna (collateralized debt obligation).
Förra veckan blev det till sist grönt ljust för historiens största SPV. Den heter EFSF – European Financial Stability Facility – och är en del av det räddningspaket på 750 miljarder euro som EU och IMF fixade fram i början av maj och som bidrog till att den skuldpest som höll på att sätta klorna i Europa stoppades.
Hur fungerar då denna mirakelmedicin? Jo, euroländerna var och är ju kraftigt skuldsatta och enligt EU:s fördrag får dessutom unionen inte skriva ut checkar till länder i nöd hur som helst. Det var liksom inte läge för en ny gigantisk lånerunda. Ändå måste det fram något saftigt att kasta till de hungriga vargar på marknaden som var på väg att spekulera sönder euron. I det perspektivet var EU:s sits inte helt olik Enrons. Simsalabim, så uppfanns EFSF. Denna skapelse ser ut som en fristående fond som i euroländernas namn ska kunna låna upp till 440 miljarder euro i form av nytryckta obligationer för att sedan slussa vidare pengar till länder med akut pengabrist. Den ska också kunna användas för att stötta vacklande banker i Europa.
Fonden backas upp med garantier från enskilda länder, olika mycket beroende på storlek, från Tysklands 123 miljarder euro till Maltas 400 miljoner euro. Bara Grekland slipper garantera.
Enligt chefen Klaus Regling siktar EFSF på att få det högsta kreditbetyget, AAA, och därmed kunna låna billigast på marknaden. Det kan tyckas lite märkligt eftersom bara ett fåtal av de länder som garanterar fonden har denna höga status på kreditmarknaden. Det kan också ifrågasättas hur stark euroländernas samlade kreditvärdighet egentligen är. Eurozonen har redan statsskulder på 8000 miljarder euro mer än USA, kraftiga budgetunderskott och har dessutom i praktiken garanterat hela det europeiska banksystemet.
Det var exakt så subprimekrisens CDO-papper fungerade – blanda in lite friska krediter (i det här fallet, läs Tyskland) i en sörja av dåliga och få det att se ut som ett värdepapper av prima kvalitet. Det finns också tveksamheter kring vad som händer om någon av garanterna i EFSF inte kan eller vill betala.
Det ska lösas genom att varje land garanterar 20 procent extra utöver sin andel för att täcka upp om någon faller – också det en konstruktion lånad från CDO-marknaden. Men om ett land får problem lär flera få det samtidigt. Det kan hota hela fondens trovärdighet och göra att den i praktiken får svårt att hitta villiga investerare, påpekar bland andra Satyajit Das, författare till en uppmärksammad bok om derivamarknaden.
Han liknar EFSF vid missbrukare som delar smutsiga nålar, det enda som sker är att skuldsmittan sprids ut över hela Europa. Men det ordnar sig nog, som det ser ut nu kommer ju denna bräckliga räddningsfond aldrig att behöva användas. Allt är ju numera frid och fröjd, tack vare: hmm, räddningsfonden. Hur länge marknaden går på denna bluff återstår att se.
Andreas Cervenka är reporter på SvD Näringsliv. andreas.cervenka@svd.se
