EU-regeringarnas olika räddningspaket syftar oftast till att bara skydda den egna, inhemska bankverksamheten. Gränsöverskridande banker drar sig tillbaka till sina hemmamarknader. Flernationella bankgrupper splittras i nationella delar. Den europeiska integrationen hotar att gå kräftgång.
Under de senaste tio åren har man i EU lagt ner ett stort arbete på att skapa en öppen och integrerad marknad för bank- och finanstjänster. Ett mycket ambitiöst program (Financial Services Action Plan; FSAP) har genomförts i form av nya EU-direktiv och förordningar. Motivet har varit att, med bibehållet konsumentskydd, riva gränserna mellan länderna så att bankerna kan verka fritt med sitt tjänstesortiment över hela EU; omvänt ska kunderna kunna ”shoppa runt” efter de bästa och billigaste tjänsterna, till exempel krediter, värdepappersaffärer eller betalningar.
Ytterst har målet varit att skapa ökad konkurrens och dynamik och hämta hem en stark potential för tillväxt och sysselsättning i alla sektorer av EU:s ekonomi.
Bankerna och andra finansföretag har anpassat sig till det framväxande öppna affärslandskapet. De har expanderat och fusionerat över nationsgränserna. Drygt 40 stora gränsöverskridande banker har skapats under senare år. Många av dessa banker har en dominerande del av sina affärer utanför hemlandet.
Förverkligandet av EU:s inre marknad för finansiella tjänster anses vara en av de största framgångarna under det senaste decenniet, både ekonomiskt och politiskt.
Nu utsätts hela bygget för stora påfrestningar på grund av den djupa lågkonjunkturen, som i kombination med finanskrisen har pressat Europa ner i sin djupaste recession sedan 1930-talet.
Sedan den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers i höstas tilläts gå i konkurs drabbades den globala finansmarknaden av ett plötsligt och kraftigt förtroendefall. I Europa var en härdsmälta i det finansiella systemet hotande nära. Ett hastigt sammankallat toppmöte med Euroländerna lyckades stoppa sammanbrottet i själva systemet, men på kreditmarknaderna har krisen fortsatt.
Regering efter regering har tvingats till akuta räddningsaktioner, för att hindra större och systemviktiga banker från konkurs. Dessa aktioner syftar i första hand till att rädda ”de egna” bankerna och den nationella kreditmarknaden. Dessa ingripande har börjat fragmentera den gränslösa inre finansmarknaden.
Ett exempel är räddningen av den flernationella bankgruppen Fortis. Aktionen innebar att Fortis delades upp i olika delar, som sedan återfördes till de nationella fållorna i Belgien, Nederländerna och Frankrike
Ett annat exempel är den isländska banken Kaupthing, som vuxit till en gränsöverskridande bank. Den svenska delen av Kaupthing lämnades ensam och fick räddas genom ett nödlån från Riksbanken.
Royal Bank of Scotland, en av Europas största internationella banker, har fått brittiska staten som störste ägare. Regeringen i London kräver nu att banken prioriterar sina inhemska kunder, vilket har skapat problem för företagskunder i andra EU-länder som inte får sina krediter förlängda.( Just detta har drabbat flera svenska storföretag.)
EU-kommissionen har vädjat till medlemsländerna att slå vakt om den inre finansmarknaden. EU:s finansministrar har vid upprepade möten i Bryssel lovat varandra att undvika bankstöd som snedvrider konkurrensen. Men sedan åker de hem och känner sig tvingade att ”rädda sitt eget skinn”, utan att egentligen tänka långsiktigt på det gemensamma bästa.
