Det skvallras ibland om att hans vattenflaska måste vara fylld med gin och tonic, men ingen har kommit på honom med att fyllegagga mer än någon annan framåt småtimmarna på toppmöten.

Han är dynamisk, och verkar tämligen omärkt av 23 års EU-förhandlingar som finansminister, sen premiärminister och de senaste sex åren som eurogruppledare. Och inte en enda gång under krisåren har han vacklat i sin obevekliga, nästan brutala beslutsamhet att uppfylla den europeiska drömmen, drömmen som han själv inkarnerar med sina 4–5 språk och erkända förmåga att medla i den stundtals häftiga tysk-franska dialogen.

Men en antydan till grinighet, i bästa fall, till otålighet och ren elitism, i värsta fall, har börjat märkas hos eurochefen. Det började i maj förra året, när han sa att han ville hålla alla ekonomiska debatter i eurozonen i ”mörka hemliga rum” för att undvika spekulationer på finansmarknaderna.

–Jag är redo att bli förolämpad om att jag inte är tillräckligt demokratisk, sade Juncker och erkände också att han ofta ljugit som eurogruppledare.

Han dubbades genast till ”Lögnens mästare” av österrikiska tidningen Der Standard. ”Kan vi lita på denna man?” frågade sig flera europeiska ledarskribenter snart.

På en fråga nyligen om vad som skulle hända om det grekiska parlamentet röstade ner en uppgörelse med euroländerna svarade Juncker avmätt: ”Det kommer de inte att göra”. Och det är det slags iskalla, snabba svar som vittnar om att Jean-Claude Juncker inte alls är den klassens clown han gärna spelar, utan en som håller en piska, lika gärna som en hoprullad tidning, bakom ryggen.