Redan vid EMU-starten den 1 januari 1999 skapades en grundläggande obalans mellan pengarna och politiken, det vill säga mellan penningpolitiken och finanspolitiken.

Europeiska centralbanken (ECB) tog självständigt kontrollen över penningpolitiken. Räntan i euroländerna sattes överstatligt. Finanspolitiken låg dock kvar hos regeringarna. Den ekonomiska politiken förblev i allt väsentligt mellanstatlig.

Europeiska centralbankens övergripande mål var att, med en och samma styrränta över hela euroområdet, slå vakt om den nya valutans köpkraft, alltså skapa prisstabilitet. Den allmänna bedömningen är att ECB har lyckats väl med sin uppgift. Målet att inflationen ska ligga runt nivån 2 procent över tiden är väl förankrat. Inflationsförväntningarna har därmed hållits nere. Medborgarna i euroländerna har fått ett värdebeständigt banksparande och företagen har befriats från valutarisker i handeln inom valutaområdet.

Sämre har det gått med de övriga ekonomisk-politiska målen. Och det är här som skuldkrisernas ursprung kan spåras. Det gäller både finanspolitiken och strukturpolitiken.

Att den här obalansen skapades vid EMU-starten var många väl medvetna om redan från början. Att obalansen innebar risker påpekade många oberoende ekonomer. Det fanns dock ingen politisk vilja att ge upp självbestämmandet över till exempel skatterna, som ju ligger nära den nationella suveränitetens hjärta. Man nöjde sig med att sätta upp inträdeskrav till EMU. Budgetunderskotten fick vara högst 3 procent av BNP och statsskulderna högst 60 procent av BNP.

För att i någon mån minska obalansen drev den tyska regeringen igenom den så kallade stabilitetspakten. Det var den dåvarande tyske finansministern Theo Waigel som krävde en bindande pakt om långsiktig budgetdisciplin, som ett villkor för att Tyskland skulle överge D-marken och införa den gemensamma valutan euro.

I stabilitetspakten lovade euroländerna varandra att aldrig ha budgetunderskott över gränsen 3 procent av BNP. Stabilitetspakten kräver också att länderna över tiden har sina budgetar i balans, det vill säga att utgifter och inkomster ska gå jämnt upp.

EU-kommissionen fick i stabilitetspakten rollen som övervakande polis och domare, med möjlighet att utdöma böter mot länder som bröt mot pakten. På pappret såg det hela ganska bra ut.

I den politiska verkligheten gick det dock snett ganska snabbt. Tyskland drabbades under de första åren av 2000-talet av låg tillväxt och stigande arbetslöshet, med växande budgetunderskott som följd. Även Frankrike tvingades redovisa budgetunderskott över den högsta tillåtna gränsen.

När EU-kommissionen i november 2003 skulle inleda den föreskrivna straffproceduren mot Tyskland och Frankrike lyckades de båda finansministrarna Hans Eichel och Francis Mer blockera beslutet. EU-kommissionen blev överkörd och straffproceduren stoppades. Det blev en allvarlig prestigeförlust för kommissionen.

Från ECB-skrapan i Frankfurt kom en bister varning för att blockeringen skulle undergräva respekten för stabilitetspakten.

I dag kan man konstatera att det är precis vad som hände. Det blev ”fritt fram” för euroländerna att missköta sina offentliga finanser. Och när bank- och finanskrisen, efter Lehman-konkursen hösten 2008 i USA, stormade in över Europa stod många euroländer redan med alltför stora underskott och statsskulder.

Det är dock inte bara brist på budgetdisciplin som ligger bakom skuldkrisen. Inför EMU-starten för drygt tio år sedan varnade många kritiker för att länderna var alltför olika för att kunna ha en gemensam valuta. Förespråkarna hävdade att detta problem skulle lösa sig av sig självt över tiden. Den gemensamma valutan skulle driva på strukturreformer för modernisering i svagare länder. Länderna skulle bli allt mer lika; konvergera, som det brukar heta. Så var det tänkt, men så har det inte blivit.

Länder som Spanien, Italien, Grekland och Portugal har visat allt svagare relativ konkurrenskraft med växande bytesbalansunderskott som följd. Samtidigt har överskotten vuxit i till exempel Tyskland och Nederländerna. Här finns en inre spänning, som också är en central förklaring till skuldkrisen.

Förenklat kan man säga att de beslut och förslag som hittills presenterats för att långsiktigt rädda euron syftar till att rätta till dessa obalanser, det vill säga mellan finanspolitik och penningpolitik samt mellan starkare och svagare ekonomier (se rutan här nedan).