Att politikerna sammanträder på helgerna har varit en återkommande syn under senare år. Sent på söndagen, efter långa förhandlingar, enades Europas finansministrar, däribland Anders Borg, om ännu ett stödpaket för att undsätta det krackelerande eurosamarbetet. Totalt ska 720 miljarder euro tillgängliggöras för såväl euroländer som ickemedlemmar, i syfte att lugna marknaden.

Om finansministrarnas ansträngningar är tillräckliga är inget som visar sig i det korta perspektivet. Däremot kommer det redan i veckan uppenbara sig om marknaderna känner förtroende för att åtgärderna är trovärdiga. Börserna stiger kraftigt på måndagsmorgonen, vilket kan tolkas som att den omedelbara reaktionen är positiv, men vi behöver inte gå tillbaka längre än en vecka för att hitta bevis på hur snabbt marknadens humör kan svänga.

Problemet är att denna fråga i slutändan handlar om annat än kronor och ören. Finansministrarnas stora utmaning har istället varit att återuppbygga eurons trovärdighet, detta efter en tid där ECB anklagats för att ha stått passiv på sidlinjen.

Om marknaden inte övertygas om eurons långsiktiga livskraft kommer inte alla pengar i världen räcka. Ur det perspektivet är det problematiskt att euroländerna inte bara brutit mot stabilitetskraven, utan att valutaunionen nu tvingas bryta mot sina egna regler för att återställa ordningen.

Det är också problematiskt att opinionen i många euroländer motsatt sig stödpaket till Grekland, och att grekerna själva visat sig ovilliga att acceptera regeringen stenhårda åtstramningspaket.

Slutligen kommer många ställa sig frågan om det är sunt att lösa problem som beror på underskott och enorma skulder med hjälp av lånade pengar.