Klyftan har utvecklats under de senaste tio åren och vidgats kraftigt genom de senaste årens globala finanskris. Å ena sidan har den finansiella integrationen fördjupas över gränserna och å andra sidan har politiken på EU-nivå fragmentiserats i nationella banor.
I hanteringen av först den grekiska och nu den irländska krisen blottas klyftan mellan dessa motstridiga tendenser. Den skulle kunna överbryggas genom förstärkt politisk gemenskap. Ändå försöker fortfarande de tongivande i det politiska ledarskapet ge sken av att det bara handlar om enskilda nationella problem, inte om gemensamma problem. Man kan spekulera om huruvida detta beror på bristande insikt eller på bristande vilja att dra de politiska konsekvenserna av den fördjupade ekonomiska och finansiella integrationen.
En gemensam valuta på en gemensam marknad var en djärv gammal tanke som återupplivades för drygt 20 år sedan. Förutsättningarna beskrevs i den rapport (1989) som Jacques Delors utformade tillsammans med de dåvarande centralbankscheferna. Projektet fick namnet EMU (Ekonomisk och Monetär Union). Den monetära delen skulle delegeras till en gemensam centralbank (ECB) medan medlemsregeringarna skulle samordna den makroekonomiska politiken, omfattande både finanspolitik och strukturpolitik.
När projektet väl skulle förverkligas föddes tanken att denna haltande politiska kompromiss skulle kompenseras genom ett strikt regelverk: stabilitets- och tillväxtpakten. Det föreföll någorlunda betryggande.
Emellertid visade det sig att stabilitetspaktens tillskyndare, Tyskland och Frankrike, tillhörde de första som nonchalerade reglerna. I stället för att en strikt tillämpning blev det politisk kohandel. Därmed förvärrades obalanserna i konstruktionen. Den monetära unionen fördjupades och utvidgades medan den politiska (makroekonomiska) samordningen försvagades. Regeringarna var sig själva nog.
Bolånekrisen i USA, som nådde Europa genom finansmarknaderna, fick snabbt hotfulla proportioner, först i banksektorn och därefter i industrin.
Regeringarna tvingades reagera med nödlån och räddningspaket, som utlöste de väldiga underskott i de offentliga finanserna som plågar de flesta EU-länderna. I förlängningen väntar flera år med hårda åtstramningar och låg tillväxt.
De som drabbas hårdast är de svagaste länkarna i kedjan, som i dag Grekland och Irland, i morgon kanske Portugal och Spanien. Till stor del kan det till och med vara moraliskt befogat att lägga skulden för den grekiska krisen på grekerna och för den irländska på irländarna. Det är dessutom inrikespolitiskt bekvämt i förhållande till de allmänna opinionerna. Men det är närsynt och populistiskt om man ser till realiteterna på de finansiella marknaderna, när betydande delar av statspappren från de svagaste länderna ligger i andra länder, bland annat Tyskland och Frankrike. Hur spänningarna utvecklas mellan den gränsöverskridande integrerade ekonomin och den nationellt fragmentiserade politiken kan avgöra hela EU-projektets framtid.
