Visdomen i Bryssel är att marknaderna återigen överdriver. EU:s historia, erinrar luttrade EU-diplomater om, är en historia av sig ständigt upprepande och i grund och botten hälsosamma kriser. I spåren av dessa lyckas EU för det mesta uppfinna sig själv på nytt, så som på 1980-talet när ”Euroskleros” följdes av den inre marknaden och senare den gemensamma valutan.

Det är ett stoiskt lugn som bygger på årtionden av knyckig, oharmonisk och i det korta perspektivet ofta dramatisk europeisk utveckling, allt enligt schemat ”två steg framåt, ett steg bakåt”.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel argumenterar i den traditionen: ”Det viktigaste är att vi tror på euron och inte låter oss irriteras av marknaderna”, manar hon.

Marknaderna är föga övertygade. Där skenar riskpremierna iväg för de mest utsatta euroländerna. Efter stödpakten till Grekland och Irland står Portugal på kö. Den nya krismekanismen som EU-ledarna enats om träder i kraft först 2013. Fram till dess blåser orkanvindar – med risk för förlisning.

Året 2011 lär med andra ord fortsätta som det förra slutade. I ett något längre perspektiv avtecknar sig minst tre tänkbara scenarier.

Det första och kanske mest sannolika skulle kunna beskrivas som en fortsatt improviserad krishantering med ständiga akututryckningar. Problemet här är att politikerna alltid ligger steget efter marknaderna.

–Risken är att vi får en ond cirkel av stigande riskpremier och exploderande finansieringskostnader, varnar Daniel Gros, chef för Centre for Policy Studies i Bryssel.

I stället för att räddas hotas allt fler länder att dras ned i malströmmen. Det gäller exempelvis för Spanien som i vanliga fall inte skulle vara en kriskandidat. Där är statens skulder inte huvudproblemet utan fastighetskrisen. Så länge ingen vet vad som döljer sig i bankernas kreditportföljer kommer Spanien att vara i skottgluggen.

Samma sak gäller för Grekland som var det första eurolandet som fick nödkrediter av EU och IMF. På papperet är finansieringen säkrad till 2013. Men pengarna är villkorade till tuffa reformer som redan nu stöter på våldsamma protester. Sanningens ögonblick kommer om drygt två år när Grekland åter ska ut i marknadskylan.

I det här scenariot väntar oss en halsbrytande färd mellan olika krishärdar – och med all sannolikhet nya stödpaket, infekterad politisk kohandel och eurokurser som en omvänd feberkurva.

Tänkbart är naturligtvis att allt detta inte inträffar och att ledarna i eurozonen enas om ett förstärkt finanspolitiskt samarbete och koordinering av den ekonomiska politiken. Vid ratten sitter Tyskland och Frankrike. Tillsammans svarar de för nästan hälften av eurozonens bruttonationalprodukt, och politiskt sker inget utan att Berlin och Paris är överens.

En tidig visionär som Tysklands nuvarande finansminister Wolfgang Schäuble talade redan 1994 om ett ”Kärneuropa”. I dag säger Schäuble: ”Om tio år kommer vi att ha strukturer som i stor utsträckning motsvarar vad man skulle kunna kalla en politisk union”.

I en politisk union skulle skatter koordineras och budgetpolitik övervakas och samordnas. Men det skulle också krävas transfereringar till struktursvaga delar av unionen – och här är frågan om tyska, franska eller nederländska skattebetalare är beredda att ställa upp.

En variant på integrationsscenariot är att valutaunionen spricker och att Tyskland, Frankrike, Österrike, Nederländerna och Finland behåller euron som ett slags ”nordeuro”.

–Varken Grekland, Portugal eller Irland kommer att kunna skapa den tillväxt som behövs och sänka arbetslösheten så länge de är bundna av euron, tror Andrew Bosomworth vid världens största obligationsfond Pimco.

–Det bästa vore därför om de lämnade eurozonen och kom tillbaka när de förbättrat sin konkurrenskraft.

I verkligheten skulle eurozonen knappast överleva en sådan operation. Kostnaderna på båda sidor skulle vara gigantiska med risk för bankkrascher, fritt fall på börserna och politiskt kaos. Det skulle med all sannolikhet sluta med att hela valutaunionen går över styr, Tyskland får tillbaka sin D-mark och Europa förlorar politiskt och ekonomiskt inflytande i världen.

Vart bär det då hän?

Räkna med ”more of the same”: fler miljarder i krisstöd och mer likviditet från Europeiska centralbanken. Men också med justeringar av det slaget som införs i den nya krismekanismen 2013 och som bit för bit – två steg framåt, ett steg bakåt – skapar förutsättningar för ett mer samordnat och kanske också mer federalt Europa.