Ett exempel är bankindustrin som fortsätter sitta med kladdiga fingrar i syltburken märkt Europeisk skuldkris.

Uppgifterna om Standard & Poor’s sänkning av Frankrikes kreditbetyg till AA+ på fredagen blev det senaste slaget mot den europeiska valutan. Raset förde ned euron till den lägsta kursen mot dollarn på ett och ett halvt år. Och straffräntorna för krishärdar som Italien och Spanien vände markant uppåt igen, efter flera veckors positiv trend.

–Det behövs inte mycket för att få allt att vända nedåt igen. Några dagars positiv trend i krisländerna förändrar inte den underliggande nervositeten, konstaterar Niels From, chefsanalytiker på Nordea.

Samtidigt har dollarn stärkts, främst eftersom den alltmer uppfattas som ett så kallat ”safe haven” – en säker hamn att placera pengarna i när kriserna breder ut sig. Förändringen går bland annat att skönja i statistik från Internationella valutafonden (IMF).

Under det tredje kvartalet köpte utländska centralbanker på sig så mycket av dollarn att den utgjorde 65 procent av valutareserverna världen över. Det ska ställas mot 63 procent under det andra kvartalet 2011. Under samma tidsspann föll också valutareserverna i euro från 26,7 till 25,7 procent.

Många ekonomer på båda sidor av Atlanten lyfter nu fram att USA har klarat sig undan problemen mycket lättare än det trögrörliga Europa. Och det må vara sant. Men sant är också att dollarn lever enligt särskilda förutsättningar eftersom den i praktiken är den enda reservvalutan i världen. Att dollarn därmed automatiskt förtjänar epitet säker hamn är inte självklart.

Trots att tecknen är allt fler på att USA faktiskt börjar återhämta sig så har landet ännu stora problem och utmaningar att handskas med. Enligt flera ekonomer är de dessutom tillräckligt allvarliga för att kunna bräcka ett uppsving.

Ett exempel är bankindustrin som fortsätter sitta med kladdiga fingrar i syltburken märkt Europeisk skuldkris. Exakt hur illa USA:s finansjättar kommer att påverkas om eurosamarbetet knakar än mer i fogarna är omöjligt att veta. Att det kommer bli kännbart är däremot självklart.

Ett annat exempel är bostadsmarknaden som vägrar ta fart, ett tredje exempel är jobbsituationen. För trots att de officiella siffrorna har förbättrats under de senaste månaderna, och nu visar att 8,5 procent står utan jobb, så har förbättringen framför allt att göra med en försämring. Många har helt enkelt blivit så uppgivna att de slutat leta efter ett nytt arbete. Därmed exkluderas de ur statistiken.

Samtidigt är 2012 om något politikens år i USA. Presidentvalet står för dörren och med det kommer osäkerhet. Så sent om i augusti, i och med debatten om skuldtaket, blev vi varse om hur vissa förtroendevalda är redo att ställa allt på sin spets för att driva sin agenda. Marknaden kommer att lyssna intensivt på de budskap som kommer från politikerna och den delade kongressen, men också från den amerikanska cent-ralbanken, Federal reserve (Fed).

Under stora delar av 2011 ropades det efter ett nytt kvantitativt lättnadsprogram från Fed. Det tycks ännu inte vara på gång, även om Fed faktiskt har möjligheten att lansera just ett sådant för att, i kombination med att justera räntan, agera på marknaden och därmed fungera som en centralbank ska göra.

Den europeiska centralbanken (ECB) har svårare att veva i gång pengamaskinen då länderna i eurosamarbetet inte har en gemensam ekonomisk politik. I stället får ECB försöka justera de problem som finns utifrån framför allt obligationsköp eller att låna ut pengar till förmånliga räntor.

Samtidigt behöver inte en starkare dollar enbart ses som en skänk från ovan för USA. Visserligen blir importerade varor billigare för landets invånare, vilket i sin tur kan driva tillväxten i landet eftersom shoppingen utgör en stor andel av landets BNP. Men det kan också slå negativt.

I och med att delar av eurozonen har plånböcker som gapar tomma tvingas de hålla tillbaka handeln med USA. Landet får i stället försöka hålla efterfrågan uppe från tillväxtländerna. Svårigheten för tillverkningsindustrin ligger nu i att slå ut den billiga euron, som för många av länderna i framför allt Asien – som också har återhämtat sig bättre än Europa – framstår som mer aptitlig. Tappar man viktig konsumentkraft från exempelvis Kina kommer det att hämma återhämtningen i landet.