Tyskarna hörde till de mest skeptiska när euron infördes för snart tio år sedan. De var livrädda för stigande priser och betecknade euron som en ”teuro”, en anspelning på tyska ordet för dyrt. Men sedan dess har D-markens förespråkare blivit en minoritet. Häromveckan var det bara 9 procent av de tillfrågade som trodde att den tyska hårdvalutan någonsin skulle återinföras.
Allt detta är nu makulatur. Krismötet i Bryssel natten till måndagen innebär inget mindre än att de tyska skattebetalarna går i godo för skulder på 147 miljarder euro, den tyska andelen av krisprogrammet. I första enkäter vill nu hela 54 procent av de tillfrågade att D-marken införs igen. I annat fall ser de sina besparingar smälta som smör i solen.
Inflation är i Tyskland ett trauma som krigsgenerationen har gett vidare till barn och barnbarn som i decennier betraktat den tyska centralbanken Bundesbank som en institution lika respekterad som kyrkan.
Vad tyskarna anar – och historieböckerna ger allahanda exempel på – är att tungt skuldsatta stater har allt att vinna på en kraftig dos inflation. Skuldbördan sjunker då lika snabbt som värdet på befolkningens sparslantar urholkas.
Möjligen är det nostalgi eller ren glömska, men faktum är att tyskarna fortfarande har sedelbuntar med D-mark undangömda i bankfack eller skrivbordslådor. Totalt rör det sig om 14 miljarder D-mark, cirka 68 miljarder kronor, som ännu inte har växlats in.
Det är pengar som kan komma väl till pass om det går som John Taylor tror.
– Euron är som en nackad kyckling som springer omkring och flaxar med vingarna i flera minuter medan den i själva verket redan är död, skriver chefen för världens största hedge- fond för valutor, FX Concepts, till sina kunder.
